Ni som lever i sexlösa förhållanden, hur undviker ni att er "bitterhet" spiller över på resten av förhållandet?

Jag går på gym 4-5 ggr i veckan. Den endorfinkicken dödar de mesta av den frustration jag känner över sexbristen och annat i livet och håller mig glad. Dessutom så ger en bra balanserad träning en snyggare kropp och jag känner att min sambos avhållsamhet inte påverkar självkänslan lika mycket då. Trots det, så i slutändan är det hela galet jobbigt och jag frågar mig ofta om det är något fel på mig och det smärtar mig att den brist på lust min sambo känner antagligen kommer att upphöra om vi gör slut och hon träffar någon annan.

Tips till er tjejer som har brist på lust. Om ni verkligen älskar och bryr er om er sambo som ni säger. Om ni tar iniativet till att ge er sambo ett handjobb elr en avsugning nån gång ibland fast ni saknar lust så kommer det få honom att känna sig bättre. Kanske inte pga utlösningen utan för att han iaf inte känner sig helt avvisad. Om ni inte älskar er sambo eller tycker han är sexig, gör då slut och låt honom gå vidare istället för att han ska leva på hoppet bara för att ni behöver någon att dela hyran med.

Till ledsen>> jag skulle inte utgå ifrån att det är din sjukdomsbild som ger dig olust. Gör en utredning på sexlusten enskilt mha rådgivare. Annars är risken att du låter något underbart gå till spillo i onödan.

För övrigt så tror jag det som känns mest sårande för den partnern som lever ofrivilligt sexlöst är den andras brist på iniativ och kommunikation för att hitta tillbaka. Det är lätt att tolka det som att partnern inte tycker sexet är värt något. Jag har iaf kommunicerat att det värsta med situationen inte är brist på utlösningar, utan känslan av att aldrig bli bekräftad att man är attraktiv i ens partners ögon.

Dags att gymma, min verklighetsflykt.

Det är lätt att skylla på mannen för att han tar för mycket iniativ. Om han bara slutade ta iniativ så hinner ni bli sugen menar ni. Tror ni allvarligt på det? Kommer inte att hända. Knappast det som är grundproblematiken.

Inga barn? Då hade jag dragit vidare iaf. Blir knappast bättre efteråt.

Ok, det sätter ju allt i en annan dager. Om man väljer att inleda en relation med någon som uttalat har låg sexlust får man skylla sig själv om man blir besviken.

Oj, vilken gammal tråd. Men situationen är fortfarande densamma, tragiskt nog.

Jag har tagit upp frågan på ett så bra och omtänksamt sätt som det går under de här åren men effekten eller iniativ har helt uteblivit.

Jag har också ställt frågan om jag kan ändra något eller om hon ledsnat på mig men utan konkreta svar. Jag har då sen en längre tid intagit en mer passiv roll och försöker inte längre förföra henne utan de gånger vi får till det är det på hennes iniativ men vi pratar om nån gång i månaden max, var väl en sju veckor sen sist nu. Däremellan kan vi kramas och så dagligen. Men vill inte pressa henne.

Problemen är väl flera här:

Hon har låg sexlust och ser det inte som ett problem och är inte så motiverad att lösa det och är därmed inte öppen för olika förslag som kan hetta upp något hon inte saknar. Jag tror helt ärligt att jag är öppen för allt ifrån parterapi till att prova nästan allt för att hetta till det.

Hon har inte speciellt stort intresse i min situation heller eller av mitt välmående utan ser nog mina behov av sexliv som lite onormalt.

Tyvärr känns parterapi långt bort, hon verkar inte så intresserad.

Gör mitt bästa för att hon ska känna sig uppskattad men säkert alldeles flr lite. Samtidigt är det svårt att uppvakta någon när man inte får bekräfteöse själv. Man kommer till en gräns där det inte känns äkta längre. Jag prioriterar min familj väldigt högt så på det viset är vi nog rätt jämställda. Förhållanden hamnar tyvärr lätt i en ond cirkel som är svår att ta sig ur.

Om man ska vara ärlig mot sig själv så är jag nog så stukad att jag nog innerst inne förstår att vi nog inte hittar tillbaka till ett sexliv jag kan vara nöjd med. Föraktar henne verkligen inte, men har bara svårt att se att det ska vända. Det gör också att jag inte har några/någon som helst baktanke med komplimanger etc. Min största rädsla med att vara helt rak i frågan om hur jag känner och rädsla att känslorna verkar svalnar är att det där och då kan vara helt kört för evigt. Borde nog gå och jobba med mig själv lite.