Ni som lever i sexlösa förhållanden, hur undviker ni att er "bitterhet" spiller över på resten av förhållandet?
Så sorgligt att läsa alla inlägg i denna tråd.
Jag har också upplevt det ni många beskriver, dvs ett i övrigt bra förhållande men sexbiten fattades. Vi var ett par i sju år innan bitterheten tog över helt och hållet. Redan efter 1.5 år dalade hans lust.
Jag minns att jag tillslut till och med kunde bli lite elak, pika och skämta om att han var asexuell.
Det känslan av att veta att andra åtrådde en men att den man älskade mest och ville vara med nobbade en gjorde så otroligt ont. Jag var snygg, vältränad, en bra flickvän, trogen. Men nej, i mina ögon var jag inte tillräckligt bra.
Träffade sedan en ny, en fantastisk snäll kille. När vi träffades hade vi mkt och intensiva perioder av sex. Jag njöt av sexet, men mest av närheten och intimiteten tror jag. Att bli sedd och åtrådd snarare än att få orgasm.
Efter 1.5 år in i förhållandet så har vi mindre och mindre sex och alla gamla tankar från tidigare förhållande gror som hjärnspöken. Jag har kommit på mig själv med att känna mig oattraktiv, känner mig lite billig och funderar på om det är mig det är fel på?
Vi är väldigt lyckliga i övrigt och planerar barn, jag tänker och hoppas på att min sexlust begränsas och minimiseras under småbarnsåren och hör och häpna, att jag efter en förlossning inte ska vara så trång att han kommer efter fem sekunder.
Jag är sällan kåt på så vis att det är läge att onanera och få det överstökat. Jag vill ha närheten, se honom naken, se hans stånd, känna intimiteten.
Jag har många gånger funderat på hur mkt närhet som skulle göra mig "nöjd". Var går den magiska gränsen? Om jag skulle få mitt behov tillgodosett en period skulle jag ändra uppfattning då och känna tvärtom, att det blivit för mkt?