Kan man verkligen bli såhär deprimerad av att inte få ett barn till!

Jag var i din situation för ca 2,5 år sedan. Jag var drygt 30 och min man närmade sig 40. Två barn på 6 och 8. Jag hade längtat efter ett barn till i ett år. Innan dess hade jag varit ganska nöjd, två barn är ju ändå "lagom". Jag grät mig till sömns flera nätter, eftersom min man inte ville, var rädd att något skulle hända eller att vi inte skulle klara av det. Jag mådde jättedåligt, verkligen jättedåligt. Försökte förlika mig med tanken att vi inte skulle ha fler barn. Nu "ordnade" det sig för oss, eftersom min man ångrade sig, han förstod hur mycket det betydde för mig, och kände själv att han nog ville också. Vill bara säga att jag förstår precis hur du känner dig. Hoppas att det ordnar sig för er, på ena eller andra sättet.

Och det är väl det som kanske är det jobbigaste, att han ibland säger "kanske", och så hoppas du, tills han säger nej. När min man sa nej sista gången (innan han sa ja på "riktigt") kändes det för mig som om någon jag älskade hade dött, så nere var jag. Jag grät hejdlöst, och hade egentligen accepterat att det inte skulle bli fler, tänkte att nu får jag tillåta mig att gråta tills jag har gråtit färdigt, sen får jag leva med mina två älskade barn och man. Det är ju som andra har sagt, du måste ju bestämma om du kan leva utan ett barn till, eller om du vill gå vidare. Ibland måste man kanske leva med en sorg, precis som om när någon har dött, det blir förhoppningsvis lättare med tiden. Och du, jag ville inte heller ha barn efter 30, men nu är jag 34 och har en 6-månaders, det går bra det också. Man vet ju inte, han kanske ångrar sig om något år. Fast, det är ju det, ni båda hade nog mått bäst av ett definitivt beslut kanske. Jag är ledsen för din skull, jag är nog inte till så stor hjälp heller, men jag förstår dig! Kram