Kan man verkligen bli såhär deprimerad av att inte få ett barn till!

Ja,  man kan bli djupt deprimerad av det. Du har hoppats, väntat och längtat, han har velat fram och tillbaka, hans sätt har inte varit schysst, men kanske har det varit det enda rätta för honom.

Det du måste göra, vilket är lätt att säga men svårt att göra, är att fundera på om ett barn till är viktigare än mannen du lever med.

Han måste fundera på om att inte skaffa ett barn till är viktigare än att leva med dig.

Det NI måste göra är att ta itu med detta tillsammans, prata om det och inte förringa varandras känslor, kanske ta hjälp av tredje part för din sorg ä äkta och riktigt, du förlorar din dröm här och det är viktigt att du blir lyssnad på och kommer över det så du inte blir bitter i framtiden.

Viktigt är också att komma överens om vems ansvar preventivmedlet är, jag anser att ansvaret är den som inte vill ha barn, men andra kan tycka annat.

TS, jo han älskar er. Men just därför säger han som han gör, att han inte vill ha fler barn. Han orkar kanske inte med fler. Om ni då skaffar fler kanske han känner att han inte orkar bo med er längre. Han vill inte börja om med vaknätter, blöjbyten, dagishämtningar osv. Han vill ha sin familj som den är, han kankse känner att han nu äntligen inte sitter 'fast' på det vis man kan känna med ett spädbarn, nu är era barn roligare, nu kan ni göra andra saker med barnen osv.

TS sluta sätt din förhoppning till honom, sluta lyssna på vad han säger. Ta reda på vad DU vill istället och agera efter det.

Vill du ha kvar din familj som du har mer än du vill ha ett tredje barn? DET är frågan nu. Inte om han kan tänkas ändra sig, för det kommer han inte att göra.
Ge honom inte chansen att vela mer, ta kommandot och bestäm dig du istället.

Varför vill du ha ett barn till? Är det för att du inte vet vem du är om du inte är mamma? För så kan jag känna nu, när mina är tonåringar.
Jag saknar bebistiden, lite dagistiden men sen.. Vill jag verkligen börja om? Vill jag verkligen ta vaknätter, vabbdagar, att inte kunna bara åka iväg och göra det jag vill utan att behöva fixa barnvakt osv. Era barn är så stora nu så de klarar mycket själv, behöver du känna dig mer behövd igen?

Fundera på det men sluta upp med att planera och hoppas, då tar det bara längre tid innan du kommer över det.