Svår preeklampsi & HELLP

Beklagar förlusten av er son, det måste kännas fruktansvärt för er just nu. Har inte varit riktigt i din situation, men vill ändå skriva lite till dig. Blir bara så arg när jag hör att sjukvården inte tar en gravid kvinna på allvar!!! Det ska fan inte behöva hända! Jag fick lätt preeklampsi med första barnet, blev igångsatt på utsatt dag. Inget jättedramatiskt, allt gick bra, men jag kände inte att min bm tog mig riktigt på allvar. Med andra barnet var jag såklart orolig, men "det händer nästan aldrig en gång till". Men jo, det gjorde det. Allvarligare den här gången, igångsatt två veckor före utsatt datum. Tyckte inte heller den här gången att bm på mvc tog det på allvar. Fick HELLP några timmar efter förlossningen med påverkan på levern. Låg hela dagen i ett mörkt rum eftersom man ju riskerar att hamna i koma (sa dom). Bm på BB rådde oss att inte skaffa fler barn. Några år senare ville vi ändå, blev gravid och var väldigt oroliga. Fick prata med en otrevlig läkare (eftersom jag hade daglig huvudvärk) som bara sa: "lite får man tåla när man är gravid". Tyvärr förlorade vi barnet i magen i v22, av oklara orsaker. Fjärde graviditeten började jag med trombyl i v 9 och en blodtrycksmanchett för att kolla blodtrycket hemma. Fick lätt preeklampsi i slutet och fick nästan tvinga in oss på förlossningen för att bli igångsatt, vi ville ju inte att det skulle gå illa den här gången också. Som sagt, jag blev inte lika sjuk som du, men kan tänka mig in lite i din/er situation. Om/när du blir gravid igen, se till att få träffa en bra läkare, det är ditt och ert ev framtida barn det handlar om. Det kommer att kännas lättare längre fram, jag lovar!!!! Kram

Jag förlorade min först födda dotter i hellp. Allting gick så fort och det upptäcktes inte fören det var försent. Hon dog min mage v31+4.

Ja, det var ju frågan för oss också, vågar vi? Vi kom ganska snart fram till att försöka igen. Längtan efter ett barn var större än rädslan. Jag gick hos en kurator i ett halvår efter att vi förlorade vår son i v22. Jag mådde inte bra. Det tog ytterligare några månader tills vi fick ett plus igen! Överlyckliga men livrädda! Jag var livrädd HELA graviditeten, men jag kunde inte bete mig på något annat sätt. Gick dock till en kurator de sista 6 månaderna av graviditeten, som hjälpte en del. Idag känner jag att jag på ett sätt förlorade den graviditeten också, men jag fick ett barn! Jag tror att ni kommer att våga, men det kommer kanske att bli jobbigt. Det är ju ingen som vet hur långt ett liv blir, några blir 100 år och andra kanske bara 28 veckor i magen, men alla liv är ju värt något, värt att glädjas över! Så försökte jag tänka. Vår son begravdes inte förrän två månader senare (det var mitt i vintern), men det var ändå skönt på ett sätt, vi lämnade honom vidare liksom, till gammelmorfar och dom andra!

Åh jag beklagar din förlust! Jag hade samma som dig, svår havandeskapsförgiftning med klass 1 HELLP-syndrom. Jag förlorade min dotter i v 37 för två år sedan och har liknande historia som dig. Jag mådde dåligt och frågade upprepade gånger om jag inte kunde ha havandeskapsförgiftning men blev hela tiden bortviftad som nojig förstagångsföderska. Inget var fel, det var bara jobbigt att vara gravid, så var det för alla och det var bara för mig att bita ihop. 

Jag hade flimmer för ögonen, huvudvärk, ganska högt blodtryck, lade på mig 12 kg vatten på tre veckor men iiiinget var fel. Jag frågade om jag inte kunde ha den där "ovanliga varianten av HF som bara syns i blodet" men fick till svar att det hade jag inte för det var så ovanligt och nu fick jag minsann sluta googla. Jag blev förflyttad från min BM till spec.mvc och var i deras vård från v 33. Ingen kollade mitt blodtryck eller min urin en enda gång fast jag bad om det. Jag fick väl tro dom då, att det här var normalt. Sen när jag fick ont i sidan (vilket visade sig vara leversvikt) och spydde hemma så tänkte jag att jag var väl bara magsjuk då, ingen ide att åka in igen och dom bara blir arga och irriterade på mig. 
Min "magsjuka" gick över efter ett par timmar och så var det bra igen så jag var inte orolig precis då. Men sen kände jag inte min dotter sparka längre och allt var för sent. Vid det här laget visste jag fortfarande inte hur sjuk jag var.

Det var först när jag skulle komma in dagen efter för mitt kejsarsnitt som mitt blodtryck hade blivit högt och då blev det fart på dom minsann. Jag fick blodtransfusioner och fick ligga på intensiven ett par dagar. Till mig sa dom INGET om att jag var speciellt sjuk, bara att blodtrycket var lite högt och att jag hade början på havandeskapsförgiftning!

Vi ville veta varför vår dotter hade dött och begärde fullständig obduktion. Till oss sa läkarna att det kunde vara plötslig spädarnsdöd eller pga att jag är överviktig. Jag googlade mina symptom när jag kom hem för jag tyckte det var konstigt att jag hade haft "lätt" havandeskapsförgiftning och det slutade med att min dotter dog. Hur kunde hon dö av att jag var tjock när jag ju hade havandeskapsförgiftning liksom? Då hittade jag om HELLP och förstod direkt att det var vad jag hade haft. Jag ringde upp läkaren och han bekräftade sedan på telefonen att det stämde det jag hade läst, jag hade HELLP. 

Jag har i efterhand begärt ut mina journaler och där i står det att läkarna har skrivit att jag hade svår havandeskapsförgiftning med leverpåverkan och HELLP klass 1 och att det var därför att mitt barn hade dött.

Mina läkare hittade på efterkonstruktionen att det hade kommit de senaste timmarna bara. Fast jag hade visat symptom i flera veckor. Dom ville bara rädda sitt eget skinn helt enkelt och rädda sitt sjukhus från att bli anmälda. Jag tror att det är samma med dina läkare TS, dom vill hitta andra orsaker till varför du förlorad ditt barn, än att det skulle ha varit deras rena och skära försummelse! För det är precis vad det var! 

Jag blir så himla arg! Det är så onödigt, varför inte lyssna på blivande mammor som berättar att dom inte mår bra???? Dom leker med våra liv :(

Beklagar verkligen den meningslösa förlusten av er son! Kram