Svår preeklampsi & HELLP

Beklagar förlusten av er son, det måste kännas fruktansvärt för er just nu. Har inte varit riktigt i din situation, men vill ändå skriva lite till dig. Blir bara så arg när jag hör att sjukvården inte tar en gravid kvinna på allvar!!! Det ska fan inte behöva hända! Jag fick lätt preeklampsi med första barnet, blev igångsatt på utsatt dag. Inget jättedramatiskt, allt gick bra, men jag kände inte att min bm tog mig riktigt på allvar. Med andra barnet var jag såklart orolig, men "det händer nästan aldrig en gång till". Men jo, det gjorde det. Allvarligare den här gången, igångsatt två veckor före utsatt datum. Tyckte inte heller den här gången att bm på mvc tog det på allvar. Fick HELLP några timmar efter förlossningen med påverkan på levern. Låg hela dagen i ett mörkt rum eftersom man ju riskerar att hamna i koma (sa dom). Bm på BB rådde oss att inte skaffa fler barn. Några år senare ville vi ändå, blev gravid och var väldigt oroliga. Fick prata med en otrevlig läkare (eftersom jag hade daglig huvudvärk) som bara sa: "lite får man tåla när man är gravid". Tyvärr förlorade vi barnet i magen i v22, av oklara orsaker. Fjärde graviditeten började jag med trombyl i v 9 och en blodtrycksmanchett för att kolla blodtrycket hemma. Fick lätt preeklampsi i slutet och fick nästan tvinga in oss på förlossningen för att bli igångsatt, vi ville ju inte att det skulle gå illa den här gången också. Som sagt, jag blev inte lika sjuk som du, men kan tänka mig in lite i din/er situation. Om/när du blir gravid igen, se till att få träffa en bra läkare, det är ditt och ert ev framtida barn det handlar om. Det kommer att kännas lättare längre fram, jag lovar!!!! Kram

Jo, din bm borde ha reagerat tycker jag, och ja, du SKA var jobbig nästa gång! Jag kände mig lite besvärlig nu sista gången, men min man och mina föräldrar tryckte på när vi såg att blodtrycket gick upp och jag hade +1 på stickan (fick sådana med hem också av bm). Tyvärr går det ju väldigt fort för vissa, som i ditt fall och MinEmPsi här ovan. Men det är ju därför man går och kollar blodtrycket med jämna mellanrum. Jag hade egentligen inga andra symptom, lite huvudvärk sista dagarna innan förlossningen med de två första. Det var annars de enda de tjatade om; har du huvudvärk, flimmer för ögonen, ont uppe i magen? Hoppas att jag inte rör upp några känslor med den här frågan; fick er son något namn?

Vilket fint namn! Misstänkte att det var Zid, som det står i trådstarten. Alla symptomen du beskriver är ju symptom på just preeklampsi, huvudvärk, ont i magen, känsla av att vara sjuk. Men det kan ju också vara "vanlig" huvudvärk och lite magkatarr. Problemet är att man vet ju inte. När jag fick HELLP fick jag jätteont i övre delen av magen. Trodde jag var hungrig eller hade lite magkatarr, men en kvart senare låg jag och skrek av smärta. Fick morfin och inlagd på förlossningen igen eftersom de hade mer personal där. Vid min senaste förlossning hade jag också ont, och sa det flera gången till bm. Inte förrän det blev byte uppmärksammade dom det. Den här gången var det nog bara magkatarr eftersom det hjälpte med novalucol. Jag har läst så mycket om preeklampsi och HELLP så det kändes som om jag visste mer än bm. Hur känner ni inför att försöka igen, om jag får lov att fråga? (Skriver från iPad, så det blir inga styckeindelningar, sorry.)

Ja, det var ju frågan för oss också, vågar vi? Vi kom ganska snart fram till att försöka igen. Längtan efter ett barn var större än rädslan. Jag gick hos en kurator i ett halvår efter att vi förlorade vår son i v22. Jag mådde inte bra. Det tog ytterligare några månader tills vi fick ett plus igen! Överlyckliga men livrädda! Jag var livrädd HELA graviditeten, men jag kunde inte bete mig på något annat sätt. Gick dock till en kurator de sista 6 månaderna av graviditeten, som hjälpte en del. Idag känner jag att jag på ett sätt förlorade den graviditeten också, men jag fick ett barn! Jag tror att ni kommer att våga, men det kommer kanske att bli jobbigt. Det är ju ingen som vet hur långt ett liv blir, några blir 100 år och andra kanske bara 28 veckor i magen, men alla liv är ju värt något, värt att glädjas över! Så försökte jag tänka. Vår son begravdes inte förrän två månader senare (det var mitt i vintern), men det var ändå skönt på ett sätt, vi lämnade honom vidare liksom, till gammelmorfar och dom andra!