Jag hade lämnat om det inte vore för.....

Hej. Nu är jag här igen och tråden har blivit väldigt lång. Jag har medvetet hållt mig borta, men läst allt nu. Så, uppdatering. Mitt liv är i en enda röra. I mitt huvud snurrar tankarna på att lämna. Min man har aldrig varit en alfahanne och inte ville jag ha det heller då på den tiden. Kanske är det just där problemet ligger. Nu vill jag ha en sån. Det har inte med maktbalans att göra i mitt fall, men intresse och att vi måste hitta gemensamma intressen för att jag ska vilja vara kvar och känna att jag får ut något av förhållandet. Jag är jätteledsen för att jag känner så här. Jag saknar passionen i mitt liv, men nånstans tycker jag ännu inte att det är skäl nog för att lämna. Inte än i alla fall. Min man tycker att vi ska jobba på det och han anstränger sig verkligen, faktiskt mer än nånsin. Det ligger hos mig. Känner mig fortfarande "körd". Sex kan man säkert få överallt, men det har jag redan så jag ska börja i terapi för att hitta mig själv. Förr var jag en passionerad person, men nu känner jag mig grå, vanlig och tja trist. Jag vet att jag ändrat mig mycket under åren som jag varit med min man, allt för att få det perfekta förhållandet och som drömtjejen sa gjort våld på mig själv. Jag vill inte detta längre utan göra som jag vill i små doser, för att han ska vänja sig vid att jag inte gör saker för att bibehålla en god relation längre i samma utsträckning. Jag börjar ta frihetssteg. Tack alla ni för underbara, klarsynta och vänskapliga tankar. Ni har hjälpt mig att sätta ord på mina tankar och jag inser att dessa beslut inte ska stressas fram, och jag har varit ganska öppen med min man på er inrådan och jag vågade säga vad jag känner, inte allt men jag har kommit en bit på vägen. Nu stannar jag kvar en stund till här på tråden. :)

Jag ska verkligen inte bära någon offerkofta men visst är det lätt att ta på den om man inte är vaksam. Funderar på om det hela beror på attjag har tonåringar. Min äldsta är 18 år och jag vill börja leva nu. Jag har satsat så på mina barn, deras skola och familjen. Snart kan jag göra vad jag vill, men inte än. Längtar.

Jag har sovit länge idag, längre än på mycket länge. Det behövde jag med säkerhet göra för jag har varit helt slut. Jobbet kräver en del men mest kräver min oro för framtiden att jag ska vara så positiv som möjligt. Glad fast jag inuti är ledsen. Jag har ingen jag känner som kan dela mina känslor och så ska det väl också vara för jag vill inte lägga dem på någon jag känner nära. Vill inte skala av mig ytan inför folk så att säga. Inte ens min syster talar jag med för hon är min man så nära. Min son säger att jag krisar för att jag är över 40. I så fall har jag krisat de senaste 7 åren. Det är den senaste månaden som jag börjat gräva i orsakerna. Kram