Jag hade lämnat om det inte vore för.....

Ska du göra slut med alla dina framtida relationer när passionen ta slut? För vardagen kommer i alla förhållande. Så enkelt är det.

Det är det jag inte gör. Jag Stannar ju nu. Men jag saknar kärleksrelationen.

Det är ju skillnad på att den himlastormande passionen tar slut, för det vet nog alla att den gör till slut. Men att leva in en relation där kärleken inte ens existerar längre är en helt annan sak.

Vad du nog måste inse att det ju är du som har förändrats, inte han. Det kan ju liksom inte vara hans fel att du numera vill ha nåt annat än det du ville ha när ni träffades och bestämde er för varandra. Jag blir så trött på kvinnor som liksom tycker det är mannens skyldighet att förändras i samma riktning som de.

Om du inte accepterar honom som han är det väl bara att ta ut skilsmässa. Tusentals gör det varje år.

Sen kan du flytta till Indien, prova ett lesbiskt förhållande, röka hasch, ta dykcert., öppna en bar i Thailand, o.s.v., d.v.s. allt det där som medelålders krisande kvinnor vilka gifte sig och skaffade barn "för tidigt", tror att alla kvinnor som inte gjorde det, ägnar sig åt. Så efter ett par år kommer du att sakna den gamla tryggheten igen.

Allt detta har liksom hänt förr. Det är närmast en stereotyp.

"Så jobbigt att vara fångad som i en bur. Så känner jag också ibland. Oftast när jag är arg och besviken. Jag tror att mycket handlar om hur man ser på livet."

Ni som känner att ni tappat attraktionen och passionen till er partner, inser ni att i 9 fall av 10 så beror det till allra största delen på er själva?

Men om du inte kommer så långt att du åtminstone är beredd öppna dig lite för alternativa förklaringar så är det nog ingen idé att du ens försöker.

Jag har skummat genom tråden och blir både glad av ledsen av det. Glad för att man inte är ensam med sina problem och för att visa ser utvägar. Ledsen för att jag känner igen mig i mycket TS skriver och jag har svårt att komma till någon ändring av läget. Någon skillnad är att jag betraktar min fru knappast som bäste vän längre. Det finns dagar vi knappt pratar med varandra. Samtidigt har vi våra fantastiska barn, villa, bil och hela kittet. Utifrån ser det nog ut som den lyckliga familjen.
För min frus skull har vi dessutom flyttat och bor jag i en stad där jag inte har några vänner. Det är tur man har ett jobb med trevliga kollegor, annars skulle tillvaron har varit fruktansvärd ensam.
Det är bara för barnen jag är kvar, det skulle vara väldigt jobbigt att inte vara med de hela tiden. Barnen gör också att jag vid en eventuell skilsmässa ändå skulle vara tvungen att bo kvar i staden jag bor nu. Men då man kanske skulle ha mer möjligheter att skapa nya bekantskaper.
Nu är jag långt ifrån lycklig och längtar efter lite kärlek, men vet inte hur jag ska få det...
Inte har jag några tips att ge, för du (TS) verkar ha kommit längre än jag.

Jag är verkligen ärligt nyfiken på hur du menar!

Känner att jag tappat attraktionskänslorna till min man och tror att det beror mycket på att han gått upp en hel del i vikt, inte orkar göra så mycket, att han inte luktar inbjudande och ibland rentav illa, samt att han tillbringar väldigt många timmar med att spela dator.

Jag inser att jag varit fast i negativa tankar och beteende under många år och att det präglat förhållandet samt att jag nu när jag försöker ta mig ur mina dåliga vanor nog ser mer av det som jag tidigare inte orkat fundera över.

På det sättet ser jag ju min del i det.

Men i övrigt?

Hur beror det på mig att han förändrats till det mindre attraktiva? Jag vet att skönheten ligger betraktarens ögon, men menar du att jag kan lära mig att tända på någon som jag inte vill vara intim med? Nån som i dag är främst som en bästa vän?

Felet ligger nog sällan bara hos en av parterna. Att man även ska rannsaka sig själv håller jag med om, men att det 9 av 10 fall bara beror på en själv tycker jag är lite att ta i. Jag tror nog att det i 9 av 10 fall är bådas fel och man kan bara komma framåt om båda inser detta och båda försöka jobba åt en lösning.
 

Du har ju svar på allt? Hur gör man då för att återfå attraktionen? I och med att det ligger på mig. Lika lite som jag bara kan förändra hur jag känner kan han förändra sin personlighet.

"När jag ser på min man ser jag ömhet, vänskap och förtroende, inte längtan, passion och upphetsning." (Nr 529)

Ömhet, vänskap och förtroende. Jag är man och tycker att det är fint om man känner så för sin make/maka/sambo efter ett långt förhållande. Ska man skilja sig för att få uppleva lite pirr i brallan under kort period.

Om man har barn tror jag sällan att det är en bra idé. Varannan vecka och bonusbarn är ju såååå jobbigt. All statistik talar för att skilsmässobarn får sämre förutsättningar i livet även om det naturligtvis finns många undantag.

Yngre kvinnor har en tendens att dras till mig. De är ofta söta och beredda att göra allt för mig. Jag känner mig smickrad och lockad. Visst kan det vara skönt att knulla. Men sedan då? Det roliga är ju att bilda familj och få barn. Ska jag svika min fru och mina barn och lämna dem? Nej, det lär det nästan aldrig vara värt.

Jag kan förstå att en äldre man kan vilja börja om med en yngre kvinna utan bagage i form av tidigare barn. Men en sådan man är attraktiv och kan och bör också välja att stanna kvar.

Men att en menopauserad kvinna med hemmaboende barn ska skilja sig för att bli ihop med en annan medelålders karl??? Vad är meningen med det? Varannan vecka, bonus- och plastelände. Mitt och ditt.

Att en menopauserade kvinna med utflygna skiljer sig och blir ihop med en annan medelålders karl. Tja, varför inte, men jag har lite svårt att se vitsen. Själva är medelålders nyskilda kvinnor och män ofta helt omedvetna om vilket patetiskt och löjeväckande intryck de ger. Efter några år är de fast igen, men inte är det bättre, bara mycket jobbigare. Om de inte är fast är de ensamma och det är kanske kul, men egentligen oftast bara ensamt.

Jag hade lämnat om det inte vore för... de fantastiska barnen, den snygga, sexiga och vänliga frun, det fina huset, den bra inkomsten och vårt fantastiska liv tillsammans

Huvudet på spiken! Helt rätt. Jag kan tänka flera gånger att jag måste ha världens tråkigaste sexliv men jag har ju själv satt mig i skiten så jag får försöka hitta värdet i mitt förhållande på annat sätt. Jag kan inte med 3 barn, hus, vänner, släkt you name it,,, bara lämna för att få hetare sex. Jag har en fru som aldrig har rör mig under sex, vi har bara haft samma ställning i 10 år, alltid mörkt i rummet och vi har aldrig experimenterat, aldrig oralsex mm. Hon vägrar och säger nej till allt. Diskussionerna kring vårt sexliv har nått sin vägs ände för ett par år sedan

Jag har stundvis mått dåligt och har i perioder tagit antidepressiva pga vårt tråkiga sexliv. Men jag sitter i en sits som inte går att ta sig ur och precis som du skriver blir det patetiskt om jag (40år) lämnar för en annan kvinna. Jag har istället valt bort sex i mitt liv. Det är icke existerande. 

Nr 542. Du får ju faktiskt sex. De fall där en man inte får sex alls är knepigare.

Ja, jag kan "få" sex 2-3 ggr i veckan om jag vill. Men eftersom sexet bryter sönder mig så är det inte hälsosamt. Det har brutit ner mig totalt. Jag hade lätt tagit ett bra kvalitets sex en gång i månaden än 3-4ggr i veckan. En av mina största drömmar är att bli sedd och någon gång få vara i centrum vid sex. Jag aldrig någonsin upplevt att hon har gjort något för min njutning. Hon har aldrig frågat mig hur jag vill ha det eller längtar efter. Allt är enbart ego-sex henne. Extremt så. Min njutning är noll värd. På 10 år har jag kanske kommit 10ggr totalt. När jag har tagit hennes hand runt mig eller försökt visat hur jag vill ha det så har hon vid ett par tillfällen slagit mig - som hon sedan ångrar och ber om förlåt för. Blir man slagen så är det svårt att finna glädjen. Det är bara ångest rakt igenom. När vi träffades kände jag direkt att det var fel men trodde då att jag kunde få rätsida på allt - bara jag gav det lite tid. Tänkte att hon var osäker. Vi fick barn snabbt och flyttade.

Så jo, jag förstår att det är jobbigt för en man/kvinna som aldrig får sex så ofta, men när man läser om deras situation så har de ändå bra sex, ge och ta, när det väl har det. Det är knäckande att då veta att jag aldrig har haft det så. 10 år nu och jag vet inte om jag gör rätt som stannar för mina barns skull. Sen skulle jag ha svårt att rättfärdiga mitt beteende för mig själv och andra (släkt) om jag lämnar. Jag har fått professionell hjälp och verktyg att hantera min situation men det är fruktansvärt jobbigt och frustrerande.

Jag har helt gett upp vårt s.k sexliv. Det är länge sedan vi gjorde det men även om jag håller upp så kommer hennes beteende inte förändras. Hon tuggar hellre taggtråd än att diskutera varför jag inte vill ha sex eller vad som är fel. Det kommer aldrig ske. Jag har hållit upp tidigare långa perioder utan resultat. Det blir snarare ännu värre då hon vill ta igen förlorade ligg. 

Det är ändå viktigt att jag vill inte uppfattas som ett offer. Jag är helt ansvarig för att vara i skiten och jag har själv satt mig här. Tyvärr.

Herre Gud nr 544vilket liv. Har du också valt bort sex helt? Ni har seriöst problem. Vad mig anbelangar har jag inte egentligen ändrat min personlighet alla, men tidigare var jag ekonomiskt ojämställda, inte nu. Mina .önskningar och drömmar ska vara lika viktiga. Men jag är inte lycklig. Skilja mig går inte, har inte den möjligheten ekonomiskt, bara om jag lämnar storstaden och hamnar i någon förort eller småstad där jag inte har vänner. Priserna i stan på bostadsrätter är för höga. Men jag är också rädd för att hamna i ensamträsket och byta ut min gubbe mot en en annan man med bonusar varannan vecka är inte aktuellt, no way. Då bor jag hellre ensam och kan njuta av livet på mina villkor. Ha en affär har jag sagt är uteslutet så mitt liv går på sparlåga.