Ni som redan börjat med insemination med donator, hur lång tid tog det för era sambos/män att smälta beskedet att de inte kan få biologiska barn? Vad var det som gjorde att ni valde donation och inte adoption oc hur lång tid tog det tills att ni började med behandling från besked? Hos oss är det lite kluvet, jag vill helst göra donation, är ju inte fel på min kropp, efter en del funderande och kännande har jag kommit fram till att jag vill bära och föda fram ett barn och vara med från dag 1. Min sambo däremot är lite mer fundersam, han anser att donation är något jag skulle kunna göra själv och då förstår han inte ''vad jag ska med honom till'' :( Han tycker att det ungefär blir som om han skulle träffat en tjej som har barn sedan tidigare och att det blir mer mitt barn än hans. Han tycker också att eftersom han inte kan få biologiska barn skulle det kännas bättre att adoptera ett barn som inte har sina biologiska föräldrar, mer rättvist liksom. Usch det är så jobbigt allting, visst funderar jag också på hur det är att ha ett barn som inte kommer vara min sambos till 100% genetiskt, men det kommer ju ändå bli hans barn. Mycket tankar runt vårt förhållande, vart vi står och vad jag ska ta mig till om sambon absolut bara vill adoptera. Känner också en slags stress, att tiden bara rinner ifrån oss medan vi inte kommer någon vart med våra beslut, så frustrerande att bara sitta och vänta men förstår att jag måste ge honom tid att bearbeta det hela också... :/
