Junibebisar 2014

Hoppar oxå in här. Den 10/6 kom vår lilla prinsessa Felicia till världen på BF+3. Vattnet gick hemma 3 på natten efter lite diffusa värkar under kvällen, 4 var vi inne på BB och jag var helt öppen, kl 05.15 var hon ute! Galet fort!!

Första tiden har varit väldigt jobbig tycker jag. Det är magiskt med denna lilla fantastiska varelse, men mycket tårar har det blivit pga sömnbristen, omställningen, förtvivlan över att amningen inte fungerade för mig och oro över hur man kommer bli som mamma osv. Hon har haft mkt problem med magen men det verkar lugna ner sig nu. Hon blir en hel månad på tisdag, helt galet! <3 mitt största problem nu är att hon är väldigt klängig och vill inte gärna sova själv så det är svårt att hinna med nåt annat och att kunna sova på nätterna eftersom hon helst ska ligga på en. Några tips hur ni gör?

Samma här! Min bebis sover vill oxå ha mat varannan-var tredje timme. Plus att hon knorrar mkt övriga tiden så jag sover rent ut sagt skitdåligt. Har väldigt svårt att hitta stunder till att sova på dagarna med så vissa dagar mår jag riktigt dåligt psykiskt. Man pallar liksom inte så mkt när man inte är utvilad. De flesta dagar är jag glad och mår bra, men de dagar jag är trött faller jag djupt ner så jag funderar på förlossningsdepression. Någon mer som lider av humörsvängningar på det sättet? Har alltid varit väldigt självständig och driven så jag har lite svårt för det här "sitta ned och inte hinna med något alls på en hel dag"-livet. Och att vara beroende av andra för att få göra nåt själv tycker jag är jättejobbigt. Fantastiskt med bebis, men fruktansvärt jobbigt oxå :-/

Hur gör ni för att sova på nätterna? Min lilla tjej har ett jäkla knorrande för sig i sömnen, så jag sover knappt eftersom man som mamma har den där jäkla instinkten att man vaknar och kollar till så fort man hör minsta lilla ljud. Jättefrustrerande eftersom pappan bara vaknar när det verkligen behövs, alltså när hon vaknar på riktigt och faktiskt behöver nåt. Går runt med konstant huvudvärk nuförtiden eftersom det blir sån sjuk sömnbrist :-/

Vi börjar misstänka att vår lilla tjej har nån form av kolik varje kväll vid 21 börjar vår kamp med att trösta henne. Hon verkar ha så jäkla ont i magen nån mer med samma problem?

Det känns faktiskt lite tabu att klaga. Man får bara höra hur fantastiskt det är och att man ska njuta, men jag har svårt att njuta när man inte får sova. När man lever på huvudvärkstabletter om dagarna för att man lider av sån extrem sömnbrist, man är yr och trött och magen är ur balans. Man hinner knappt ta en dusch och ens gamla liv är som bortblåst. Man inser på kvällen att man inte ens pussat sin karl på hela dan när man alltid varit superkeliga innan. Det här är det jobbigaste jag varit med om nånsin, utan tvekan. Det är en ordentlig prövning i uthållighet, tålamod, självförtroende, förhållande - you name it. Men sen får man de där leendena och smågurglet till svar från ens lilla tjej och alla problem är som bortblåsta för en liten stund och man är lyckligast och stoltast i världen. Men tiden däremellan ÄR extremt tuff! Tycker man ska få gnälla och inte bara hålla minen och låtsas som att allt är guld och gröna skogar, för det är det inte

Åh jag undrar oxå över träningen. Har ju hört att man inte ska göra situps osv men den mesta träningen innebär ju spänd mage, oavsett om det är rygg eller ben man tränar. Hur funkar det liksom?

Usch imorrn är det eventuellt dags för 2 månaders-vaccinet mot rotaviruset. Är det nån mer än jag som är nojig över vaccineringar? Antingen kan hon bli ordentligt magsjuk om man inte vaccinerar (hon kommer få viruset oavsett men KANSKE i lindrigare form) och om man vaccinerar kan hon eventuellt få tarmvred som är en av biverkningarna...bu eller bä liksom ????

Åh du är verkligen inte ensam! Gud vad uppfriskande att fler känner precis så. Jag råkade skriva en liknande status på Facebook för ett tag sen och jääääklar vad folk har åsikter! "Det är den bästa tiden i livet", "njuuuuut av bebislivet", "det är så fantastiskt". Men fan man sover inte, man hinner knappt äta frukost och lunch vissa dar och duscha är inte ens att tänka på förrän karln kommer hem från jobbet. Och graviditeten som alla säger att "åååh det är så mysigt!", vart då nånstans? Stor och klumpig, obekvämt, kissar konstant och man kan knappt knyta skorna, halsbränna från helvetet, matvanorna blev helt upp och ner...och alla såna åsikter förstår folk omkring en inte alls.

Sen har jag bestämt mig för att jag bara vill ha ett barn för killen har 2 sen innan så vi är redan 5 i familjen. Och det vägrar folk acceptera. "Jaja, vänta du bara...det kommer en till om ett tag höhö". Men fan, lyssna på vad jag säger!! Jag älskar min dotter och jag älskar även min karriär så jag vill hinna våda delarna. Vi lever trots allt bara en gång och jag vill inte bli en småbarnsmamma som upptäcker om 18 år att oj, vart tog tiden vägen. Nä, fan folk måste respektera andras val och åsikter utan att lägga sig i.

Nu kämpar vi på och hoppas man kan njuta av att barnen får rutiner och vår sömnbrist blir obefintlig snart ????

Jag börjar känna mig deprimerad. I några dagar nu så har jag haft svårt att känna mig glad, att orka vara glad och orka ta hand om lilltjejen. Jag avgudar henne men känner mig skitledsen över att det känns som att jag inte är gjord för att vara mamma jag sörjer min frihet, mitt liv innan graviditeten. Det handlar inte om att festa, utan att kunna jobba hur och när jag vill, träffa vänner över en fika utan att behöva fokusera 99% på bebisen genom hela. Att passa upp på den lilla konstant. Att aldrig få sova längre än Max 2 timmar åt gången. Jag trivs inte i rollen och börjar få panik, för det här är ju resten av livet. Visst, spädbarnsperioden går ju över (om lååååång tid som det känns nu) och då blir det väl bättre. Men fan, känner mig så sjukt ego och skitledsen jag hoppas att det är sömnbristen som spökar, men funderar på nån variant av förlossningsdepression. Kanske borde gå och prata med nån?

Vår tjej har också vaknat varannan timma i flera nätter för att äta, så det kanske är nån tillväxtfas då? Och vi valde också att avstå rotavaccinet. Jag tycker att man ändå ska läsa på ordentligt om varje vaccin och inte bara svälja allt de säger, vaccinationerna var trots allt nåt som infördes för mååååånga år sen som kanske egentligen inte behövs idag. Jag kommer ta ställning spruta för spruta.

Och tack för allt stöd alla. Jag tror också att min deppighet beror på sömnbristen. Avlastning får jag lite då och då, men jag måste sova på soffan för att få sova för

Sambon vaknar först när det egentligen behövs medan jag redan legat vaken i en halvtimma, varit uppe och fixat välling osv...fast att hon kanske bara knorrat till lite.

Bra råd med att det är jag som bestämmer och inte bebis, men jag är fortfarande ovan och obekväm med att hon börjar skrika bland folk och då blir det att man drar sig för att ta sig iväg, vilket suger! Förhoppningsvis växer man mer in i rollen och lyckas planera in sig själv i dagarna oxå så blir säkert allt bättre. Frågan är bara hur man pallar hålla skenet uppe när man inte sover?