Ge upp / Kämpa???

Hur menar du K?

Absolut aa krävs det att båda vill men det är det jag menar, jag är i tron att det är något annat som är fel. En livskris?
Han har alltid haft svårt att prata känslor och har haft hel del strul i hans barndom som jag tror har hunnit i fatt med honom nu när vi har bildat familj.
Om det nu är det så självklart att han tar ut det på mig, och då vill jag inte ge upp när han behöver mig som mest.
Alla jag har pratat med tycker att det låter som en livskris, men ja uh jag vet inte alls...

Näh precis "K" han kanske inte bara vill.

Men jag tycker som "En glad pingvin" skriver i sitt inlägg vi har ju varit två som har vela ha barn och villa och bil och det liv vi lever. Jag tycker inte heller man ska ge upp så snabbt, jag har en nära vän som går i terapi o har problem i sitt äktenskap och dom har håll på i 1 ½år.
Jag har vetat om detta i endast två månader, sen vet ja ju inte hur länge han haft dessa tankar. Men vi var ju också två som blev gravida och jätte glada för några månader sen... 

Ibland känns allt som en fet lögn, han har redan bestämt sig eller så har han träffat en ny utan att berätta det därför vill han absolut inte ens försöka..

Panikslagen och tokledsen tack för dina ord, man märker verkligen att man inte är ensam med detta här inne.
Ja vi har gått 1 gång på familjerådgivning men hoppade det  blev mer smutskastning än nått annat, säkert inte meningen men. Det enda rådgivaren och jag ville få ut av honom var varför, vad ska jag göra, när, var, hur, ja du vet. 
Och det enda han kunde svara var   -jag vet inte....

Jag pendlar verkligen också mellan kämpa eller ge upp, vissa säger bara ja nu är det så här så skit i honom du måste tänka på dig själv och barnen..
Men han är ju fortfarande min man som jag älskar som jag valt att dela livet med. Ger man upp så lätt?!
Vissa dagar tror jag han hittat en annan därför försvann känslorna för mig så plötsligt, och jag står inte ut med den känslan. Igår fick jag sån stark magkänsla att så var fallet och jag har frågat men han säger Nej. Jag har alltid haft sånt förtroende för honom och litat stenhårt på honom, men i denna situation kan jag inte det alls.
Medans andra dagar känner jag mej stark och tror att vi kan komma över det här han har nån sorts livskris och ser allt svart nu.

Jag vet inte alls, hur vet man?
Det är så lätt för andra att säga skit i honom tänk på dig själv, jag skulle nog säga det samma om en vän var i samma situation.
Har många tankar om hur det blir vid förlossningen också, vet inte om jag vill ha honom där ens...

Blir tokig...

Nu har jag varit inne och läst alla dina inlägg "panikslagen och tokledsen" och det är otroligt vad alla pratar om otrohet. Jag får hjärtklappningar och svårt att andas. Det är precis samma i vår situation, han vill itne göra någonting med mig, jag föreslog att vi skulle gå på bio men det tyckte han skulle kännas fejk!?
Det här med att konfrontera honom kanske är ett måste, jag som du har ju frågat flera gånger men han säger jämt nej. Nån gång frågade han om det skulle kännas lättare om han hade träffat en ny?!?!? Vad fan är det för fråga, är det för jobbigt för dig att ta hand om situationen och kanske VILL bli utslängd för att slippa.. Hmmm tänker jag..
Hur fan annars kan bara kärlek försvinna så där poff och utan förklaring han förstår inte varför jag vill grotta i det vad som har hänt så här känner han och hur kan man ändra på det?
Äh det är så galet, jag förstår ingenting...

Ja jag vet inte alls heller, varken in eller ut. Jag vill så gärna och saknar honom enormt när han e borta men till vilket pris o hur länge ska man orka innan man går ner sej helt..
Just nu orkar ja inte tänka på det orkar inte vakna flera ggr per natt o grubbla vad menar han med det varför säger/tycker han så osv.. Känns som man inte kan påverka alls.
Man vet inte vad man har förens man förlorat det, måste det gå så långt?
Nej jag vet inte alls...

Oh fy så jobbigt ( panikslagen och tokledsen) jag beklagar verkligen. Förstår att det är tok tungt, men de kanske hjälper lite o skriva av sig lite. Går du o pratar med någon? Ett tips jag har gått rätt länge själv o det hjälper för stunden iaf.

Men man vet inte vad man har förns man förlorat det. Kämpa på o försök att vara stark och självisk, tänk på dig själv o barnen så ni mår så bra ni kan...

skickar stora styrke kramar till dig!!!

Uddabus, visst är det självklart många dagar men vissa känns helt hopplöst, jag kan ju inte kämpa ensam. Jag kan ju inte tvinga honom älska mig..
Känns som ju mer jag pratar om känslor och oss och framtiden desto mer flyr han..
berg och dal bana varje dag...

Uddabus
Tack för ditt inlägg och vad jag försöker så hårt att va trevlig och "enkel" att ha att göra med och tar inte upp massa saker. Jag känner mig så mycket starkare, jag tänker på mig mitt barn och bebis i magen. Så länge jag kan göra det så känns det bra, jag behöver tid att plocka upp mig själv och kämpa för min lilla familj utan honom.. På något vis känns det som han blir lite osäker när jag inte frågar och inte gråter och frågar ut honom..
Men i samma veva vill jag bara ruska om honom och säga att nu skiter vi i det här som hänt nu kämpar vi för oss båda två till 100% ett tag fram över sen vet vi att vi gjort allt för o lappa ihop hitta varann igen och om det inte går så vet vi iaf att vi inte gett upp för tidigt.. Men samtidigt är jag inte beredd på att få ett nej nu heller...

Kära K jag förstår verkligen inte vad du menar med något av dina inlägg.

Stormiga förhållande, vi har haft ett lugnt kärleksfullt härligt förhållande. Vad jag menar är att man kan inte kämpa i ett parförhållande själv man är 2. Enl mig! Speciellt när man har barn, det är orättvist.

Vad skulle jag tänkt på tidigare? Att jag älskar min man nått så otroligt och trodde på oss så jag gick o gifte mig med honom och bildade familj???

Som sagt detta med separation kom som en blixt från klarblå himmel..

K känns som du är en riktigt arg och bitter människa, du får gärna vända dig till ett annat forum och skriva av dig om du mår dåligt.

Jag går igenom något jätte jobbigt och vänder mig hit för att få lite stöd av ev andra som går igenom liknande. Förstår inte att du orkar lägga ner tiden du önskar reaktion förstår jag men det kan du hitta på andra sidor. Vänligen. ..

Uddabus Tack!!

K jag vet inte vem som du tycker beter sig som en idiot?

panikslagen och tokledsen tack igen för att du delar med dig. Jag känner med dig och kan faktiskt säga att jag känner mig riktigt stark i mellanåt.. Jag tänker på mig själv och vårt barn (barnen) så vi mår bra, men vissa dar går det mindre bra då knäcks jag och vet inte hur jag ska orka.

Jag har tänkt ställa han mmot väggen fler gånger men just nu tjänar det ingeting till han verkar så lost och faktiskt så känns han arg på mig!?!?

Det här med att jag ska ta tag i mitt liv osv visst det ska jag och så smått gör jag men vi är fortfarande gifta. När man gifter sig lovade jag en del saker i glädje och sorg!!!! Nu är det sorg jag kan inte ge upp slänga in handduken och gå vidare riktigt än. Jag har vetat detta i några månader för mig vore jag en lika hemsk människa som han är just nu om jag skulle ge upp efter så kort tid. Jag skulle aldrig förlåta mig själv...

Ja vad ska man säga, finns fler i samma situation. Säkerligen också där det är kvinnan som lämnar men då männen kanske inte känner lika stor behov av att skriva av sig som vi kvinnor.

Det har gått en tid och mitt liv fortsätter som en berg och dalbana, några starka positiva dagar och några mindre bra. Jag har mina nära och kära NÄRA och ventilerar ofta och mycket till dom vilket lättar enormt på trycket. Skulle inte klara mig utan att få älta skrika gråta med dom..

Dagar som denna är ok mest är jag trött och dränerad på allt ältande. Jag gillar mig själv dessa starka dagar och jag ser på saker klarare och mer realistiskt.
Fler sådana dagar Tack!!!
Det är en fruktansvärt jobbig resa men jag vet att jag kommer ur det stark, den som får leva med det dåliga samvetet för resten av sitt liv är inte jag. 
Jag berättar fortfarande att jag är villig att satsa, kämpa, försöka osv men får ingeting för det, men på nått sätt så känns det bättre. Jag ger inte upp så lätt, visst det är ett rent helvete men jag kan leva med det. När jag senare i livet tittar tillbaka på den här tiden i mitt liv så kan jag med gott samvete säga att jag gav inte upp.. 

Vi har ett barn tillsammans och ett på väg, jag är helt ensam i denna graviditet han visar ingen större intresse men han vill vara en del av hens liv.
Jag tycker inte synd om mig själv jag har valt att bilda familj med någon som jag har varit upp över öronen förälskad i, som jag trott skulle vara föralltid. Nu blev det inte så, vet inte alls hur det blir men just nu är det inte så. Jag ångrar ingeting, jag tror den mannen finns kvar han är bara långt lång borta nu..
Jag tror fortfarande att han befinner sig i någon sorts livskris, spelar ingen roll vad jag gör eller säger det rinner bara av honom.
Som sagt jag tycker inte synd om mig själv jag älskar vårt  barn vi har nu och mitt barn jag har i magen oavsett om han är där eller inte.
Vem jag tycker synd om är han som måste må så riktigt förbaskat dåligt att han lämnar sin gravida fru och familj bara så där...

Men det får han leva med, inte jag!