Anonym (deXx) skrev 2014-07-05 22:21:18 följande:
Tack för er som är positiva
Och ni som är negativa, varsågod jag förstpr er ni känner ju inte mig...
Och naiv, ja det kanske är det jag är, jag är en människa som intr vill tro ont om någon, sån är jag, självklart vet jag att det finns många idioter men jag brukar flrsöka ha en positiv inställning och tanke om de flesta!!
Såhär är det socialen har alltid sagt att dom inte är orologa för min förmåga att vara mamma och dom är positova till min inställnkng OCH att jag vet att jag behöver hjälp ist för att sopa saker ich tibg undrmatta, innan soc fick in oros anmälan från dagis så ringde jag min kontakt på familjebehandlingen och berättade hur läget låg till och sa att jag skulle vilja ha någon sorts hjälp och stöd!! Min oro bygger på allt negativt jag läst om andras erfarenheter kring just utredningshem och sen ansra saker man läst om socialen, men jag personligen kännner att jag och min socialare har en väldigt öppen och ärlig kontalt, jag har inte döljt något för dom överhuvudtaget, och som min vän sa, hade dlm varit så oroliga över mina barns hem förhållande så borde ju detta häbt för länge sen?
Och jag känner attt hade dom var det borde dom ju tagit in mig på det här hemma i samband med att jag blev utrskriven från psyk? Eller tänker jag fel??
Och vad mensfe du med att ibgen skulle vilja umgås med mig??
Det är inte så att jag är utan vänner, dock har jag ingen mamma eller pappa som kan stötta mig i mitt föräldrarskap, jag kanske glömde berätta att jag är 25 år, hade jag haft mamma i livet som kunnat stötta i dettta kanske det hade vart annorlunda?! Jag vet inte faktikst... sak samma jag ska ta med mig min boendestörjare på mötet på torsdah så får vi se däregter vad som händer
Jag är också ensamstående. Pappan till barnet stack utan att någonsin återvända. Men jag har haft supermycket hjälp av min mamma. Utan henne skulle jag haft svårt att klara mig. Har ofta tänkt på de som inte har möjligheten att få hjälp av sina egna föräldrar.
Folk som delar föräldraskapet med den andra föräldern har ingen aning om hur det är att vara helt ensam.
Jag tycker att du är stark som kämpar på. Insiktsfull som ser dina egna brister. Modig som vågar erkänna dem för socialtjänsten. Och känslomässigt mogen som ber om hjälp och stöd när du själv inte orkar.
Men extramormor behöver väl inte vara så dålig ide. En äldre kvinna som vill utöka sin "familj" precis som du också verkar vilja. Om du skulle hitta någon passande så skulle det kunna uppstå livslånga band som inte är baserade på arbete och pengar. Nackdelarna är väl att det kan kräva mycket tur och arbete för att hitta någon som man klickar med. Och att man förmodligen inte kan lämna över riktigt små barn för övernattning. Men kanske alla umgås tillsammans, lämna barnen där för lite bullbakning och sånt. Skulle ju kunna funka som ett komplement. Ens nätverk kan aldrig vara för stort när man är ensamstående liksom. Bara en tanke.
