Abort vid 42? Vill ha råd!
Stackars krake, vilken jobbigt situation!
Spontant känner jag att det inte är något problem när syskon kommer tätt emellan. Visst, jobbiga blöjbyten, men sen är du klar med det och så har ungarna blivit så stora att de kan leka och ha så kul med varandra. Är det många år emellan så kommer de alltid vilja göra olika saker och den ena vara för liten och den andra för stor...
Pappan kan säkert få fler barn med nån annan senare, men kanske inte du. Det tar tid att separera, hitta nån ny och bestämma sig för att vilja bilda ny familj och innan dess har det gått dyrbar tid för dig. Jag tror barn mår bäst av att ha syskon.
Jag hade inte så mycket med mina syskon att göra när jag var liten, för det var stor åldersskillnad mellan oss, men som vuxen är de mitt stora stöd i livet! Finns inga som förstår mig som de gör för vi har alla gått igenom samma saker i livet tillsammans i vår familj.
Att få hjälp av pigga föräldrar är guld värt. Jag vet det. Jag är ensam mamma och har inget syskon till mitt barn. Pappan har däremot ett par yngre, men mitt barn säger att "han är ju nån annans pappa"... och känner att han inte alls hör ihop med sin egen pappa. Då önskade jag att det fanns ett helsyskon till, så de två kunde hålla ihop i resten av livet.
Att du har mindervärdeskomplex i sällskap med din yngre syster kanske du ska ta upp med någon som är duktig på relationer. Du kan behöva få hjälp med dessa tankar. Alla som har syskon far inte illa av det, och din flicka kan tvärtom bli den stora idolen för minstingen. Och de kan vara de bästa supportrarna i varandras framtid!
Du sviker inte din flicka genom att få ett till barn. Du kanske sviker henne genom att inte ge henne ett syskon... ? Har du tänkt på det?
Om du mår bra i kropp och själ finns det inget som säger att du inte skulle kunna behålla barnet. En pappa som önskar abort kan även han ångra sig. Och ändra sig. Sov på saken, prata med honom. Det kan ju bli bra med en till liten, även om du och pappan inte kommer vara tillsammans längre. Fundera även om du inte ska stanna kvar i staden du bor i nu för att Lillflickan ska ha lätt att få träffa både sin mamma och pappa ofta. Att den ena föräldern plötsligt försvinner flera dagar och kanske ett par veckor emellanåt är hemskt för ett så litet barn! Du behöver ju inte börja packa flyttlådorna ännu.
Låt beslutet mogna fram. Hur känns det i hjärtat och i magen. Stanna upp och känn och låt bli att tänka för mycket. Då kommer du snart att veta vad som är rätt för dig. Sen kommer du säkert att vara förvirrad och förtvivlad och jättelycklig efter att du bestämt dig, men så är det för alla i alla fall!
Önskar dig all lycka och hoppas att du kommer fram något som känns bra för dig och som du kan stå för!
Många kramar!
Lilla J