Abort vid 42? Vill ha råd!
Är 42 år och har en flicka som precis ska fylla ett. Förhållandet med pappan är på upphällningen och jag vill inte bo kvar i hans hemstad när/om vi går skilda vägar. Eftersom jag till följd av tidigare erfarenheter (fertilitetstester, tid det tog att bli gravid förra gången etc.) trodde sannolikheten att bli gravid var mycket låg (enligt statistiken ska den vara endast 5 % per cykel i min ålder) nöjde vi oss med naturliga preventivmedelsmetoder. Då förhållandet varit så dåligt har jag dessutom varit mycket restriktiv med sex, men dagen efter avslutad mens (sex dagar efter dess början) "ställde jag upp" och är nu gravid i v. 6.
För en abort väger att lillan är för liten för ett syskon och att det hela var ett misstag. Kortsiktigt skulle jag ju också slippa illamåendet, värken, tröttheten och oron.
Mot väger att det kan vara sista chansen till ett syskon (i och för sig inget vi har planerat) och till ett barn som bor hos mig i min hemstad (eftersom pappan helst vill att jag gör abort tänker jag att han kanske går med på att jag tar det nya barnet med när/om jag flyttar). Om vårt förhållande varit bra hade jag nog valt abort med motiveringen att vi i första hand måste tänka på det barn vi redan har. Han älskar sin dotter över allt annat - precis som jag! - och det kommer att bli en tvist om vart hon ska bo mest när/om vi separerar. Därför är det snarare frågan om ett eller två barn på deltid eller kanske mindre än så, i värsta fall. Dessutom läser jag här på forumet om många som ångrat sig efter en abort, och då har de ändå varit i mer fertil ålder. Slutligen finns ju även "chansen" att det blir ett missfall (sannolikheten ska vara uppemot 50 % i 42-årsåldern) eller är något kromosomfel som upptäcks vid KUB-test och fostervattensprov om vi ser tiden an, varvid vi är eniga om abort. Om jag låter "naturen" bestämma så slipper ju jag fatta beslutet, samtidigt som det känns fegt.
I snart 2½ vecka har jag inte kunnat tänka på något annat än hur jag ska göra. Jag känner att jag sviker min lilla flicka om jag satsar på att behålla, men eftersom jag ändå troligtvis kommer att lämna pappan blir det ju delad vårdnad om henne i vilket fall. Kommer hon då att tycka det är roligt eller jobbigt med ett syskon hos mamma?
Dessutom är min egen mamma fast besluten att "rädda livet på" det nya barnet. Hon skulle själv inte ha funnits om morfar fått bestämma och räknar upp fall på fall med syskon där det är tätt emellan som kommer mycket bra överens. Hon och min pappa har t.o.m. erbjudit sig att ta hand om barnet (stor del av tiden, för även de inser väl att det inte är realistiskt) hellre än att jag gör abort. Samtidigt har jag som vuxen alltid lidit av mindervärdeskomplex gentemot min drygt 1½ år yngre syster och vill inte utsätta min tös för någon sådan risk.
Sammanfattningsvis är det två saker (i sammanhanget) jag lovat mig själv att inte göra: att skaffa barn alltför tätt och att göra abort. Nu verkar det som om jag måste välja. Jag står knappt ut och vet inte vad jag ska ta mig till. Råd mottas tacksamt!