Min son utreds för autism!

Puffar upp tråden:)

Sonens pappa(mitt ex) har länge "klagat" över att sonen inte är som "alla andra" men jag har förnekat och försvarat. Han är bara lite sen att prata har jag sagt. Innerst inne har nog även jag märkt av något egentligen men man har ju inget att jämföra med när det är första barnet. Han är snart 3år och pratar inte ett endast ord och har aldrig gjort. Han leker inte med andra barn, varken på förskolan eller hemma när vi träffar vänner. Han vinkar inte, skakar inte på huvudet och pekar inte. Han är svår att få riktig ögonkontakt med, söker sig aldrig till barn eller kvinnor. Bara mig, annars är det äldre killar/karlar. Han har sina bilar som är i stort sett det enda han leker med, har aldrig sett honom leka tillexempel en roll lek. Tar timmar för honom att somna på kvällarna. Tycker det är jätte jobbigt med vissa ljud tillexempel skällande hundar och gråtande lillebror. Alltid varit känslig för på och avklädning och blöjbyten. Förstår inte, eller ger iaf ingen respons på typ "gå och hämta bollen" var är lampan"? Också vidare. Oj va långt detta blev:)

Hur lång tid tog det innan han fick sin diagnos?

Jag tror att han vet vad han heter, men han ger ingen respons på det oftast. Ibland kan han titta mot mitt håll när jag försöker prata men det beror på situationen och jag tror det mest är att han hör ett ljud. Vi har varit och kollat hörseln tre gånger och dom tror att han eventuellt kan ha en svag nedsättning, men så svag så det inte ska kunna påverka hans förmåga att prata. Därför har vi nu gått vidare med en autism utredning. 

Ja vi påbörjade utredningen och sen vart det semestertider och sen hade vi tråkigt nog bokat en utlandsresa(innan vi visste vi skulle gå utredning)så det dröjer till september någon gång innan det drar igång igen

Nu är jag hemma med nyfödd bebis så han har sommarlov från dagis, tänkt att han ska börja där efter vi kommit hem i september igen. Men personalen har flera gånger sagt att dom inte tycker det funkar med sonen där så jag vet inte hur jag ska göra. Ha honom där eller ha honom hemma och vänta på en diagnos och en eventuell resurs till förskolan

Jag tror att ju längre jag har honom hemma ju svårare för honom att komma in i dagis igen.Men å andra sidan ska vi kanske köpa hus och då det är på en ort och vi jobbar på en annan ort och har dagis på en tredje så är nästan dagisbyte ett måste. Då kanske det bara blir rörigt att börja på gamla dagis efter lång tid hemma och sen skolas in på ett nytt ställe.

Att dom inte förstår honom, att han är svår att få med i aktiviteter, att han får utbrott när dom ska klä på honom, att han leker inte med andra barn, att han inte lyssnar. Faktiskt i en rätt anklagande ton ibland så det känns som det är mitt fel allting. Orten han går på nu har bara det dagiset, och dit vi ska flytta tror jag också det bara finns en förskola. Ska kolla upp i staden vi jobbar om det finns bättre alternativ där. För där han går nu är inte alls optimalt tycker jag. Stor barngrupp med bara småbarn och lite personal.

Jag tycker liksom att jag har nog ändå utan att få den där anklagande tonen på mig(sonen bor här med mig och min sambo, är bara med sin pappa varannan helg ungefär och ibland ännu mera sällan, sen har jag och sambon en liten son tillsammans på ett par månader som tar tid också även om han tack och lov är nöjd och glad för det mesta:) Jag ska kolla upp lite flera förskolor i närheten av våra jobb istället då det är en lite större stad än byhålan sonen nu går på förskola i:) Jag lär väl inte få någon hjälp av pappan till sonen för det är alltid jag som ska ta hand om allt och hålla koll på tider också vidare, men har iaf tack och lov en stöttande sambo och hans familj som ställer upp. 

Vi hade rätt, han är nu diagnostiserad med autism i barndomen.. Vad har ni för erfarenhet av att kriga för resurs i förskolan? Föräldrautbildningen på habiliteringen är den bra och ger nånting? Har ni sökt vårdbidrag? Massa frågor och funderingar!