okej straff för 4-åring?

Zirkon , om din dotter hade gjort samma sak hos dig - hur hade du gjort?

Den största skillanden är ju att konsekvenser är ju en naturlig följd av något (kastar du glaset i golvet så går det sönder, går du ut utan skor så blir du kall/blöt om fötterna etc) medan ett straff är något man utdelar/ger.

En konsekvens har alltså ett logiskt samband med det som barnet har gjort. Ex. skriker barnet och stör på bussen så går man av bussen. Sitter barnet och hackar med en vass leksak i fina vardagsrumsbordet så tar man bort leksaken etc.

Ett straff är en negativ följd av det barnet har gjort. Ex. skriker barnet och stör på bussen, så får hen inget godis på lördag. Stiier barnet och hackar i bordet så får hen inte se sitt favoritprogram på TV.

"en negativ och ologisk följd" skulle det stå

Och vad är en logisk konsekvens när ett barn skadar någon annan?

Hm, om hon hade slagit mig så hade jag sagt ifrån rejält o försökt förklara varför man inte gör så, o sagt att gör du så igen så händer det här.... Nån form av straff/konsekvent. Något rimligt

Det beror naturligtvis på situationen. Men hade min son slagit mig i ansiktet så hade jag kanske skrikit till (om det gjorde ont), och sen talat om för honom att det gjorde ont, och att man inte gör så. Jag hade även frågat honom varför han gjorde så.

Hade min son slagit ett annat barn (vilket faktiskt aldrig har hänt) så hade jag lyft undan honom från situationen, och sen pratat med honom.

Jag förstår inte varför barn inte får lära sig att ta konsekvenserna av sina handlingar oavsett vilken ålder.

De ungdomar jag ser på stan är sådana vars föräldrar inte brytt sig eller kan man kalla det fri uppfostran.

Själv fick jag "innestraff" dvs jag fick inte komma och leka med mina kompisar på hela dagen. Surt och man försökte ju att inte göra om det.
Efter några straffkommenderingar så lärde man sig ....svårare än så är det inte.

Jag har hela mitt liv varit en ärlig och rekordelig person ,jag ljuger aldrig (förutom vitas lögner för den goda sakens skull) Jag slår inte mina barn,själv fick jag hurringar både i skola och hem,men har inte tagit någon skada av detta,det betyder inte att jag behöver göra samma med mina barn.

Jag är evinnerligen trött på alla dom här som tycker de kan detta bäst,för det har dom läst sig till.

Socialkontor och dess arbetare kan fördärva hela familjer med deras "kunskap"
Denna kunskap hjälper föga om maninte också har erfarenhet och tilltro till andra människor framförallt respekt.

Problemet i samhället tror jag är att själva samhällsstrukturen dvs det som politikerna gör avspeglar sig på familjelivet,kort sagt när man har en regering som inte tänker på alla i samhället utan gynnar de som har det bäst ställt så skapar man problem nerifrån...det är inte lätt att leva i samhälle som är gjort för välställda.

Nu skenar jag iväg :)

Vad jag menar är att vi måste lära våra barn respekt ,empati för varandra stora som små,aööa måste vi göra vårt bästa för varandra för att korta av så är samhället alldeles för komplicerat ,vi är mångkulturella och bara detta i sig är ännu värre för om vi inte respekterar andra människor så har vi redan sått dålig frö för framtiden.

Man kan verkligen säga ,ju fler kockar ju sämre soppa.

Tror inte ett enda dugg på att ju fler restriktioner ju bättre samhälle...icke..

Upplysning är ju viktiga ...och det är rätt instrument för att få dolk till att leva i symbios och att få behålla sina egna egna värderingar och på så sätt värna om deras egen unika personligheter .

Man lär sig att ta konsekvenserna av sina handlingar utan att behöva straffas. Man kan lära sina barn att bli artiga, trevliga, sociala och empatiska individer utan att straffa dem.

Jag vet ingenting om dig och din självkänsla, men att tvingas utstå straff och aga som barn är generellt är säkert recept på att köra barnets självkänsla i botten.

Du skriver att barnen måste lära sig respekt och empati, och det är självklart. Men det lär man sig inte genom att straffas. Snarare tvärtom.
Empati och respekt lär sig barnet genom att se vuxna som själva visar respekt och empati.

De du hänvisar till som idkar s.k. "fri uppfostran" och curlar sina barn är knappast några pålästa människor, utan snarare rädda människor, skulle jag säga.

Nyfiken fråga till Ts, hur många timmar tycker du det är okej att titta på tv av de fyra timmar som återstod av dagen?

Skillnaden mellan straff och konsekvens är hårfin... Jag accepterar inte att mina barn slår mig eller kallar någon dum.

Det viktigaste vi föräldrar har som ansvar är att för barnen lära dem vad som är rätt och vad som är fel.

Mina barn vet att om de kallar ngn dum så får de en rejäl tillsägelse oavsett var de befinner sig.. De vet att om de slår mig så åker de in på sitt rum, osv. 

De vet var gränserna går och vilka konsekvenser det får.. Om sedan konsekvenserna är ett straff eller inte låter jag någon annan avgöra..

För det första har vi inte hela sanningen. Vi har mammans sanning hur hon upplevde situationen, inte mer än så. Det ska vi komma ihåg.

För det andra uppfostrar mamma och pappa inte barnet ihop. Hur barnet uppfostras av pappa och hur barnet uppfostras av mamma är två olika uppfostringsmetoder. Flickan vet skillnaden (Hos mamma får man göra si och hos pappa får man göra så) och anpassar sej därefter. Inget problem med det.

För det tredje dror jag inte alls att rimliga straff är dåliga straff. Dom värsta straffen är de kränkande straffen. Jag minns när jag var barn och tvingads 'föra en dialog' där den vuxna inte lyssnade och inte ville förstå, och man blev tvingad att säga 'förlåt' trots om man hade gjort rätt och den andre gjort fel. Och om man inte gjorde det så fick man ett annat straff, typ ingen efterätt till maten eller att man inte fick leka ute resten av dagen, eller nåt annat som inte alls hade med saken att göra. Och man anpassade sej. Man sa förlåt när det krävdes och man gömde serietidningar där man fick tillbringa sin bestraffning och man lärde sej att ljuga när det behövdes. Jag tror alla barn lär sej sånt med tiden, när man får ologiska bestraffningar.

Pappan gjorde rätt, det får vi bara förutsätta tills vi vet mer detaljer. Och det lär vi inte få om inte pappan själv skriver och berättar i den här tråden.

Jag håller med dig TS att det var ett väl hårt straff för en 4-åring. Självklart ska man lära sitt barn att inte slåss, men jag tror inte det hjälper att straffa på det sättet.
Hoppas du och barnets pappa kan prata om det som hände och hur ni ser på barnuppfostran, men förstår om det är svårt när ni inte lever tillsammans.

Pappan gjorde ju helt fel.
Straffet var ju helt orimligt.
Sånt beteende mot mitt barn tolererar jag inte.
Tror inte barnet slog med avsikt att ha ner glasögonen eller att det skulle göra ont på något sätt.
Hur ska barnet kunna veta när o med vem det är ok att *låtsaslåss* med?
Vet ni om varandras lekar o bus med barnet?
Annars kan de ju vara en ide att prata om det så att pappan kan säga till nästa gång detta händer...att mamma o du busar så men inte du o jag.

En tillsägelse hade varit ok, men inte så som han gjorde.

Jag tycker det var bra gjort av hennes pappa, dock så hoppas jag att han förklarade varför hennes kompis fick gå hem och ingen tv.

Många föräldrar är på tok för snälla mot sina barn så vissa barn beter sig hur som helst då en del inte har några regler överhuvudtaget.

Knappt något straff alls, men eftersom barnet är litet så okej. Nej, han gjorde inte fel. Förutsatt att han också pratade ordentligt med henne om varför hon straffas.

Staff är inte okey någonstans, mot något barn. Jag tycker att Petra Krantz Lindgren beskriver det bra:

"Personligen vill jag inte använda mig av vare sig hot, straff, mutor eller kränkningar i mitt föräldraskap. Jag är samtidigt övertygad om att barn, precis som vi vuxna, mår bra av ordning och tydlighet. Barn vill och behöver veta vad som gäller i olika situationer, vad andra människor gillar och ogillar, längtar efter och vill undvika. Ingen, varken barn eller vuxen, mår bra av eller vill leva med människor som är otydliga med sina egna gränser.

Självklart behöver vi vuxna uttrycka våra gränser och tydliggöra vad vi accepterar och inte accepterar! Om mitt barn kastar spelpjäserna när spelet går dåligt för henne så reser jag mig förmodligen och går därifrån. Om mitt barn inte sitter still på restaurangen är det möjligt att jag tar med henne hem. Om mitt barn lämnar sina kläder på golvet i hallen berättar jag för henne hur jag vill ha det och vad som är viktigt för mig.

För mig är den viktigt frågan hur jag är i dessa sammanhang. Vilket budskap jag förmedlar med hjälp av ord, kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck. Sänder jag signalen: ?Det här är viktigt för mig. Det här accepterar jag och det här accepterar jag inte därför att??? Eller sänder jag signalen: ?Du duger inte. Du borde skämmas. Du borde veta bättre.? Annorlunda uttryckt: Har jag fokus på mina egna behov eller har jag fokus på barnets fel och brister? Stor skillnad. Det ena väcker (förhoppningsvis) barnets empati och förståelse. Det andra väcker rädsla, skuld och skam hos barnet....."

Hela artikeln finns här Om föräldrarna inte är auktoritära blir barnen gränslösa, eller?!