Jag känner mig så dum när mina vänner talar om sina barns pappor

Jag har tagit huvudansvaret för våra barn, och det har varit tungt, jobbigt och sömnlöst eftersom jag vid första barnet hade den lite naiva tanken att mamma och pappa är likvärdiga och lika lämpade. Alltså att hela tiden slåss för att det ska vara lika. Ja, i en del fall är mamman och pappan lika lämpade. I väldigt många fall är det inte så.

Jag bedriver inte någon slags jämställdhetskamp med mina barn som insats, utan det jag gör är att var den bästa mamman som jag kan vara. Min man är den bästa pappan han kan vara. Det betyder inte att han är dålig eller oengagerad eller utnyttjar mig, utan jag är helt enkelt avsevärt bättre på de traditionellt kvinnliga värdena, medan han bidrar med annat. Vi har tre pojkar så att ha en manlig förebild som kan fiska, snickra och spela fotboll är guld värt. Jag själv är totalt ointresserad och detta hade de inte fått om jag hade varit själv med dem.

Det har att göra med våra bakgrunder och uppväxt, och jag vet och förstår att han inte är den som alltid kan ge trygghet mitt i natten när han är trött och tålamodet tryter. Visst klagar jag gärna på detta, precis som dina väninnor, men samtidigt gör jag det hellre själv eftersom det blir bäst för mina barn. Jag täcker upp hans svagheter, och han mina, det är superskönt.

Jag förväntar mig inte att han är perfekt, och skulle aldrig vilja att mina barn fick växa upp som skilsmässobarn pga mina tidigare lite omogna föreställningar om vad jämställd föräldraskap innebär. Jag har ändrat syn på saker och ting, och tycker att jag nästan var lite indoktrinerad när jag var yngre om hur kvinnor ska driva karriär och vara jämställda och självförverkligade.

Jag och min man har ett oerhört värde båda två, precis som vi är, i vår familj och utanför. Drivet efter vad jag idag tycker är en konstruerad jämställdhet finns inte längre. :)

Jag är en kvinna med en rejäl portion pondus, har bra självförtroende och tror på mig själv. Jag och min sambo separerade för snart ett år sedan, pga att aldrig var hemma. Jag kände mig helt ensamstående med vår son, och jag fick aldrig någon som helst egentid, som är viktigt för mig. Jag mådde dåligt i över fyra månader, och försökte prata med sambon, och till slut satte jag ultimatumet om förändring eller separation. Vi separerade.

Mina vänner, som också har barn, är fortfarande ihop med sina barns pappor, men fyyy fan vilka liv dom lever. Jag kan inte för en sekund förstå att man inte har stolthet nog att säga stopp.

Dom berättar om deras män som aldrig bytt blöjor, aldrig tagit barnet på promenad, aldrig fått avlastning eller sovmornar etc. HUR kan man stanna kvar, när man så uppenbart blir behandlad som en dörrmatta? Jag känner mig så dum, för mitt ex gjorde allt det där emellanåt, men alldeles för sällan. Och det räckte inte för mig.

Nu, ett år efter separationen, tar mitt ex precis det ansvaret som jag önskade från början, han är världens absolut bästa pappa, och jag känner mig så trygg och varmhjärtad när jag ser honom tillsammans med vår son. Vilket har fått mig att fundera på ett ge oss ett nytt försök, men det är en annan tråd...

Men seriöst nu, var drar ni era gränser? Vad räknar ni med att era män gör när det kommer till ungarna? Står ni ut med att dra hela lasset själva? Jag har ju funderat på om jag var helt överdriven, men näe, jag kunde aldrig skaka av mig känslan av att bli överkörd. Ni som har karlar som gör för lite, eller ännu värre, ingenting - varför i hela världen står ni ut med det??

Men ni som påstår att ni så gärna tar hela ansvaret för hem och barn. Ni som säger att det är såååå löjligt att försöka hävda någon slags jämställdhet i hemmet, för mannen är minsann inte lika bra på barn och disk men ni kan inte snickra eller vad det nu var.

Varför i herrans namn klagar ni för era väninnor?

Stå för era åsikter om ni nu verkligen tycker er situation är bra. Att egentligen gilla det, men ändå klaga, DET är löjligt.