Jag känner mig så dum när mina vänner talar om sina barns pappor
Jag har tagit huvudansvaret för våra barn, och det har varit tungt, jobbigt och sömnlöst eftersom jag vid första barnet hade den lite naiva tanken att mamma och pappa är likvärdiga och lika lämpade. Alltså att hela tiden slåss för att det ska vara lika. Ja, i en del fall är mamman och pappan lika lämpade. I väldigt många fall är det inte så.
Jag bedriver inte någon slags jämställdhetskamp med mina barn som insats, utan det jag gör är att var den bästa mamman som jag kan vara. Min man är den bästa pappan han kan vara. Det betyder inte att han är dålig eller oengagerad eller utnyttjar mig, utan jag är helt enkelt avsevärt bättre på de traditionellt kvinnliga värdena, medan han bidrar med annat. Vi har tre pojkar så att ha en manlig förebild som kan fiska, snickra och spela fotboll är guld värt. Jag själv är totalt ointresserad och detta hade de inte fått om jag hade varit själv med dem.
Det har att göra med våra bakgrunder och uppväxt, och jag vet och förstår att han inte är den som alltid kan ge trygghet mitt i natten när han är trött och tålamodet tryter. Visst klagar jag gärna på detta, precis som dina väninnor, men samtidigt gör jag det hellre själv eftersom det blir bäst för mina barn. Jag täcker upp hans svagheter, och han mina, det är superskönt.
Jag förväntar mig inte att han är perfekt, och skulle aldrig vilja att mina barn fick växa upp som skilsmässobarn pga mina tidigare lite omogna föreställningar om vad jämställd föräldraskap innebär. Jag har ändrat syn på saker och ting, och tycker att jag nästan var lite indoktrinerad när jag var yngre om hur kvinnor ska driva karriär och vara jämställda och självförverkligade.
Jag och min man har ett oerhört värde båda två, precis som vi är, i vår familj och utanför. Drivet efter vad jag idag tycker är en konstruerad jämställdhet finns inte längre. :)