Ni som har erfarenhet av karriär vs barn..

OCH att du blev gravid så snabbt! :)

Media/reklam. De allra flesta blir faktiskt gravida snabbt. 80-90% inom ett år. Jag har använt ägglossningsstickor också när vi väl bestämt oss för barn :)

Eftersom du bara är 26 hade jag väntat sex månader för att se om du får fast jobb, det är ju bara en kort tid. Om du får fast hade jag väntat två-tre månader till efter det (runt mars-april) så att det inte är ALLDELES uppenbart att du enbart väntat in fast jobb om du lyckas bli gravid direkt. Lyckas du på första försöket då så får du ju barn precis efter årskiftet 2016 Får du inte fast jobb kanske du kan börja försöka få barn ändå ifall du tror att det kan dröja länge innan du får det. Det viktigaste är ju att du har jobbat minst åtta månader så att du får inkomstbaserad föräldrapenning, och att du om du blir arbetslös anmäler dig på AF första arbetslösa vardagen så att du får behålla din SGI.

Ärligt nu, skulle det vara så illa att råka bli arbetslös? Då får ju den lille/a en mjukstart på dagis samtidigt som du hittar ett bättre jobb. Och tro mig, du är attraktivare som nybliven mamma än som en som tänker skaffa barn.

Jag var i din ålder när vi skaffade barn.

Jag var precis färdigutbildad och skulle börja mitt första "riktiga" arbete.
Vi hade pratat igenom detta noga och vi var helt överens om hur vi skulle göra

Jag var hemma de första 5, 5 månaderna sedan började jag jobba, Efter det tog min man över föräldraledigheten och all markservice.
Jag började jobba och jobbade ganska mycket och hårt gjorde ..

Detta gick att kombinera för oss för att vi var helt överens, hade en utarbetad plan från början och att min man var villig att ta väldigt mycket.
Jag ångrar inte en sekund!
Jag har fått bägge delar, både barn och karriär
Min dotter har ett fantastiskt förhållande till sin pappa

Jag valde, trots bra akademisk utbildning, att prioritera barn framför karriär. Och jag har inte ångrat mig en dag - trots att pensionen nog varit högre om jag arbetat heltid fler år!

Rätt tillfälle att skaffa barn blir det aldrig!

Jag har ett väldigt krävande jobb som affärsjurist och hade aldrig kommit dit jag är idag om jag skaffat barn direkt. Jag började jobba när jag var 25 och fick första barnet vid 29. Det gjorde att jag kunde jobba arslet av mig i mer än 3 år för att verkligen bevisa vad jag gick för, komma in i jobbet och göra det som krävdes för att lägga grunden till karriären.

För mig var det både kul och givande att kunna satsa allt på jobblivet ett par år och att få uppleva "Dinkies"-livet . Blev snabbt gravid med första barnet och är nu 33 och väntar andra barnet som också blev till fort.

Massvis med provanställda småbarnsmammor har inte fått fortsatt anställning hos oss. Anledningen? Jo, en attraktiv plats kräver att man visar framfötterna för att tåla konkurrensen. När man börjar sin karriär med att vaba och ha dagistider att passa så är det svårt att visa varför man är lite mer kompetent än andra sökande. Det finns ju fler som är beredda att slita hårt för sin plats och som inte behöver vabba och gå hem innan 18..

Jag gjorde karriär först. Nu har jag visat vad jag går för och kan utan problem vara hemma flera år. Min arbetsgivare vet ju att jag är värd att vänta på. Dessutom har jag en god lön, bra sparande och vi har båda två råd att vara hemma länge med barnet.

Jag anser att pappan rätt till föräldraledighet aldrig bör frånses speciellr inte för något så simpelt som ekonomi. Har båda inte råd att vara hemma så har man inte råd med barn. Och har man inte råd att vara hemma tills barnet är redo för dagis så bör man också vänta anser jag.

Jag gjorde karriär först. Vi blev gravida på första försöket när jag var 31 år. Helt problemfri graviditet och prpblemfria småbarnsår.

Jag hade fast tjänst innan jag skaffade barn, ett jobb som jag trivdes väldigt bra med. Det kändes tryggt, bra och självklart att slippa ägna slutet av föräldraledigheten med att oroa sig över nytt jobb. Dessutom så blir det enklare att dela på föräldraledigheten så att pappan också får viktig egen tid med barnet.

Så det skulle jag välja igen alla gånger !

Men alla är olika och det finns fler sätt att trivas på än ett...

Så resonerade jag också.

Sen kommer nog aldrig det perfekta tillfället. Du vill hinna det först, sen vill du hinna det och det och det, och ska ni inte resa dit först, och vore det inte bra att ha en större bil? Man blir liksom aldrig klar. Och tiden bara går.

Det är lite meckigare att göra karriär med barn. Det händer att barn blir sjuka och att man måste fatta ett beslut om vem som måste göra avkall på just SITT viktiga möte den dagen. Jag som reste lite då och då i mitt jobb fick planera helt efter vad som funkade hemma vilket krävde flexibilitet på arbetsplatsen men det gick. Jag hade också en ständig stress i att hinna klart för att hämta på dagis i vettig tid, och då var jag ändå aldrig den mamman som gled in vid tre utan det kunde hända att sonen fick vara på dagis till klockan sex ett par dagar i månaden för att det inte fanns någon annan lösning. Det anser jag dock inte att han "led" av eftersom han gick ganska korta dagar annars. Men ändå.

Man är också olika som personer. Jag har varit mamma i åtta år nu drygt och jag har arbetat med lite olika saker genom åren. Jag bryr mig inte överhuvudtaget om status eller pengar eller karriär. Jag stressas inte av det och jag är inte avundsjuk. Det rinner av mig som vatten på en gås. Utan istället är fokus på mig, min familj, mina förutsättningar och mina drömmar. Jag kan uppskatta andras insatser och bli imponerad. Men det är en annan sak. Jag behöver inte renovera köket för att grannen gjort det när vi har fullt fungerande prylar hemma. Jag "triggas" inte av sånt. Skalar man av allt runtomkring och utgår från sina känslor och vad man vill med livet så blir besluten ganska enkla...