Anonym (fattarinte) skrev 2014-07-30 09:30:55 följande:
Jadu, det sa min mamma också. Det var först när karlskrället dog förra året som hon fattade hur jävla fastbunden hon hade varit med honom, och hur mycket hon hade låtit bli att göra och uppleva pga honom.
-Hon har alltid skämts för att ta hem folk eftersom han varit ostädad och ibland onykter, så hela min barndom har präglats av ensamhet och att inte träffa andras familjer på normalt sätt. Det har skadat mig.
-Jag har varit jätteledsen för att hon aldrig velat resa nånstans med mig som vuxen ens på en weekend även om jag ville bjuda. Mitt hjärta krossades nästan när hon för några år sen reste på en 10-dagarsresa med en yngre arbetskamrat (?!?) Och nu när han är död får jag höra att hon inte har vågat lämna honom själv hemma i rädsla att han super ner sig och slår sönder hemmet, men när han var då var tvungen att ha hand om kollegans hund under resan så vågade hon faktiskt åka!
-Min mamma har nu plötsligt upptäckt att hon har ett barnbarn, som hon knappt känner för att vi bara träffades 2-3 gånger per år, eftersom hon la så mycket energi och pengar på att dadda sin vuxna bebis och de aldrig kunde sova över eftersom hon var rädd att han skulle bli full. Det är roligt att hon nu äntligen är lite mer med oss.
-Min mamma har fått fler vänner, de som inte orkade med hennes gaggiga karl har nu klivit fram och hon har ganska fullt i kalendern.
Som jag ser det har hon förstört halva sitt liv på den förbaskade karlen och halva min barndom med och det gör mig otroligt arg och besviken på både honom och den kvinna som lever i sånt och låter det fortsätta. Jag har konfronterat mammas man och skällt honom ut ur huset när jag var bara 16 år och han hade ställt till det, men tyvärr var hon för feg för att göra nåt ändå.
Så jag får väl säga då att nej, du är ingen tonåring, för jag hade mer respekt med mig då än du har än idag. Och om en tonåring kan skälla ut en vuxen karl tills han skäms och dessutom göra slut med sin biologiske far eftersom han är ett arsle så borde även en vuxen kvinna kunna lämna en man som kallar henne fula ord.
Beslutet är ditt.
Tack för ditt inlägg. 20 år är väldigt lång tid men som det har sett ut har vi levt ett liv tillsammans och ett liv var för sig. Jag har altid haft frihet att resa, umgås med mina vänner och han har aldrig kontrollerat mig. För ca 10 år sen kom det fram att han hade bedragit mig, jag borde förstås ha kastat ut honom då men eftersom den andra kvinnan aktivt försökte sabotera mellan oss kunde jag inte låta bli att sätta henne på plats i form av att jag lät honom stanna kvar och fick honom att dumpa henne vilket han då gjorde. Hade kvinnan betett sig normalt hade jag säkerligen gjort slut. Det var annars ett bra tillfälle. Han hade under flera år talat om att han tyckte att jag kunde skaffa en älskare eftersom vi inte hade en kärleksrelation under många år tidigare. Jag blev kär i en mycket äldre man vilket kom till hans kännedom, jag var ärlig och sa som det var och han blev rädd. Då slutade han slå och har aldrig gjort det sen dess. Jag stannade kvar pga ålderskillnaden mellan mig och den andre. Jag har nyligen köpt en övernattningslägenhet på annan ort för att komma närmare min familj, tror att det kan hjälpa mig. Den psykologiska bindningen är stark och det hans pendlande mellan varm och kall som gör att det är svårt att gå. Min pappa var likadan. Vanans makt liksom. Jag valde tidigt bort barn. Blir frustrerad när han säger elaka saker, försöker ge mig skuldkänslor, ångest. Men hoppas att min nya lilla lägenhet kan bidra till att jag kommer ifrån honom mer. Hade det var enkelt att gå hade jag gjort det för länge sen, vet inte varför jag inte vågar när jag har alla förutsättningar i världen att skapa mig ett bra liv.
