Är det fler som helst vill vara ifred?

Inte jag i alla fall. Jag känner ingen som är på det där sättet heller. Men rent generellt så tycker jag att också introverta människor i viss mån bör lära sig att anpassa sig till andra människor och andra omständigheter, det blir ju annars väldigt egoistiskt att överhuvudtaget hålla sig med vänner och partners om den introverte enbart förväntar sig att andra ska rätta sig efter denne. 

Det där med vuxenlivets alla svårigheter till spontana träffar, känner jag igen. Min ena vän bor i en annan stad. Ibland skulle jag bara vilja ses och fika men det funkar inte. Allt måste superbokas, barn ska med eller skaffas barnvakt, man måste hänga i minst sex timmar annars är det ingen idé.

Tänk när man var ung och sprang bort till en vän, lekte en halvtimme och sen traskade hemåt.

Jag har avbokat pinsamt många träffar av ungefär samma anledning. När jag bokar upp mig känns det bra, men ju mer nära i tiden det blev ju mer behov får jag av att inte ha det där måstet hängandes över mig.

Tillägg är att jag inte är sån inom andra områden..utan jag är egentligen både företagsam och ambitiös.

Kanske behöver du minska på dina bekanta och endast ge energi åt dina närmsta vänner. Man får inte glömma att vi inte har så mycket fritid och då är det bättre att ägna den åt de saker, eller de personer, man verkligen vill.

Jag tycker också om att vara ifred mycket. Men jag blir sårad när människor ställer in planerade saker jag tagit både tid och energi för, bara för att det plötsligt känns lite småjobbigt. Så det skulle jag aldrig göra mot andra.

Då kanske du inte ska inleda relationer? Eller är du väldigt öppen med hur det ligger till när du träffar en ny person, som exempelvis den man du berättade om?

Det är ju trist att engagera sig i någon som det är högst tveksamt om man kan få något tillbaka av, och som man inte någonsin kan ställa något krav på. Jag tänker exempelvis på om mannen skulle vilja att du deltar i en släktsammankomst, en fest, en stor middag eller om han ber dig följa med på en tillställning man måste boka sig för med god framförhållning och inte samma dag. 

Hur funkar det för dig med dina barn då? Har du inte behövt närvara vid diverse sammanhang med dem? Mött deras vänners föräldrar, hängt med på spontana picknickar och annat i samma stil?

Känner så väl igen mig i dina inlägg TS, det hade kunnat vara jag som skrivit dem!

Jag älskar att vara ifred, för mig själv, ensam!

Har absolut inget emot att ta en shoppingtur på egen hand eller spendera en hel helg (när maken är bortrest) med att bara göra det jag själv vill helt ensam.

Jag är dock tydlig mot nya bekantskaper med var gränsen går. Jag verkar också vara en sådan person som folk gärna blir vän med, till exempel om någon av min mans vänner träffar en ny tjej så brukar jag vara den som liksom är den första i "gänget" som den nya tjejen lär känna men de brukar ganska fort bli varse att jag inte är intresserad av gemensamma weekend-resor eller inplanerade gemensamma shoppingturer (kräks lite bara av tanken). Och så länge de är okej med det så kan man bibehålla någon typ av vänskapsrelation. Dock finns det såklart de som tycker att jag är en udda kuf (snobbig tror jag någon sa) och det är helt okej att tycka det men det är en felaktig uppfattning.

Jag undrar en sak: du skriver att du har barn, hur fungerar det när du är en sån som mest vill vara ifred? Barn är ju inte såna att de lämnar en i fred när man vill det (jag har själv inga barn av den anledningen). 

Jag känner verkligen igen mig!

Jag är också introvert, men inte lika extremt som du. Jag kan umgås även på andras villkor, men det tar energi. Jag hade en period när jag blev en extrem eremit. Jag pluggade på distans och behövde aldrig träffa någon, till slut hade det eskalerat så att jag i princip fick ångest av att behöva handla mat.

Det är bättre nu när jag har ett jobb där jag träffar mycket folk (men servicebiten i jobbet, att konstant behöva ta ögonkontakt, vara tillgänglig och trevlig blir ibland fruktansvärt påfrestande.), men jag är hellre själv än med någon annan. Och skulle aldrig i livet få för mig att ta med en kompis på mina hundpromenader.

Jag är också omtyckt, och folk frågar ofta om jag vill vara med på olika saker. Jag känner mig kass som aldrig vill, men blotta tanken på en resa till Ullared (7h enkel resa) får mig att rysa.

Undrar om det är lite som med djur, de tycker ofta bättre om en om man inte anstränger sig för att få kontakt?