En misstänkt diagnos... vad gör jag nu?

Jag har gått med här på FL för att det finns många härinne med erfarenhet och bra omdömen hoppas jag. Jag skulle uppskatta att få tips och råd på vad jag ska ta mig till. Det känns som om jag har gjort det jag kan i nuläget men hoppas att ni som läser detta kan skjuta in lite nya tankar hos mig då detta handlar om min snart 6-åriga son.

Jag och mitt ex skiljde oss i höstas efter ett 8,5 årigt förhållande. På slutet var det katastrof helt enkelt. Det hela kulminerade genom att hon gav sig på mig med dels örfilar och dels att hon spottade mig rakt i ansiktet. Nu tänker ni kanske på orsaken till det hela? Helt ärligt så handlade det om ett vanligt högljutt gräl.
Okej... så långt är det relativt okomplicerat om jag nu kan använda mig av det uttrycket.

Mitt ex har två barn sedan tidigare. En grabb som idag är 18 år och en tjej som snart är 16 år. Grabben fick en diagnos på ADHD fastställd när han var 12. Det var exet som verkligen låg i för att få det bekräftat. Hon och pappan till grabben gjorde en utredning tidigare när grabben var ca 8 år men då kunde inget fastställas. Vid den senaste utredningen var det däremot solklart.
Genom årens lopp har det varit mycket tjafs mellan, framförallt exet, och grabben. Givetvis är det påfrestande med någon i familjen som har en diagnos som ADHD. Framförallt innan medicineringen har kommit igång och blivit rätt. Men någonting som jag märkte med exet efter något/några år vi hängt ihop var att hon mer eller mindre sökte efter konfrontationer och tjafs. Hon skulle dessutom ALLTID ha sista ordet. Detta gällde inte bara gentemot grabben utan även mot dottern samt mig.
Sa jag någonting som hon upplevde som kritik så fick jag genast tillbaka denna "kritik" i en annan form. Dessutom i ett aggressivt tonläge.
Nu kan jag inte återge allt jag upplevt naturligtvis. Inte heller i korrekt tidsram utan jag nöjer mig med att säga att detta handlar om dom senaste 5 åren i vårt förhållande. Midsommarafton för 3 år sedan hände något som fick mitt känsloliv för henne att gå utför. Vi var på vårat landställe och jag hade även bjudit med min mor. Jag hade grillat kött och ställt detta på bordet. Mitt ex, som vid tillfället var irriterad på den äldsta sonen, skar en bit av köttet och upptäckte att det inte var riktigt genomstekt. Hon blev då fly förbannad och gick till grillen för att själv grilla klart köttet. Min mor som satt vid bordet hade missat att köttet inte var helt genomstekt. Hon skar upp några bitar och gav vår son dessa (han som snart är 6 år). Exet kommer tillbaka till bordet och ser detta. Hon börjar med att skrika och skälla ut min mor. Därefter kastar hon två tallrikar över bordet. Då jag blivit vittne till hela skådespelet tar jag naturligtvis min mors parti. Det finns gränser hur man beter sig.
Det har kastats mer saker genom åren då hon inte kunnat lägga band på sin ilska. Tallrikar och glas har åkt både i väggar och i golvet. Lägg till att hon dessutom har en dålig självkänsla eftersom hon söker bekräftelse hos andra i frågor gällandes sin egen person.

Min bedömning är att hon lider av Emotionellt instabil personlighetsstörning och att det är den impulsiva typen. Det ska dessutom läggas till handlingen att hon blivit mobbad under sin uppväxt. Nu kanske någon klok människa tänker...du är ingen psykolog och kan inte fastställa detta på dessa grunder! Naturligtvis kan jag inte göra detta... det fattar ju vem som helst.

För ca två månader var jag hemma hos exet och fikade eftersom hennes äldsta son precis fyllt 18. När jag var där (min son bor ju också där 50% eftersom vi har delad vårdnad) så såg jag ett hål i en dörr. När jag frågade dottern om hålet så svarade hon att mamma (exet) och hennes brorsa (18-åringen) tjafsat och att mamman gjort hålet när hon sparkade på dörren.

Jag har försökt att fråga exet om detta med hennes impulsiva beteende. Att hon inte kan hejda sin ilska. Men svaren som kommit från henne har varit att hon mått dåligt under vår relation och mår bra idag. Jag har även påtalat att hennes agerande varit innan, under och efter vår relation. Men jag har inte fått något svar som jag känt som tillfredsställande.
Jag har helt enkelt vänt mig till socialtjänsten och gjort en orosanmälan då jag är orolig för min sons välbefinnande.
Nu är det ju inte helt enkelt som ni alla kanske förstår. Dels för mig att göra en anmälan av detta slaget och dels så förstår jag ju innebörden. Exet kommer ju neka till allt och försöka svartmåla mig så mycket hon kan.

Mötet var för tre dagar sedan. Jag la fram min sak så tydligt jag kunde men ingen verkade riktigt se det hela på samma sätt som mig tycker jag. När jag påtalade om den möjliga diagnosen hos exet så gick det inget vidare tycker jag. Dels fick jag tillbaka direkt från exet att även jag kunde väl ha en diagnos? Sen så tyckte hon att det var kränkande att få höra något sådant. Det värsta tyckte jag nästan var när en av tjänstemännen sa: -hade någon sagt något i den stilen till mig så hade även jag tagit detta på ett kränkande sätt.
Det den där stollen inte vet eller fattar är att alla som levt med en människa som har en diagnos i form av Borderline eller Emotionellt instabil personlighetsstörning är rejält kantstött. Det tar något helt enormt på det egna psyket eftersom man får stå ut med väldigt mycket. Visst... man ska naturligtvis inte kasta ur sig att folk har diagnoser men vem upptäcker dom om inte dom som står närmast?'

Nu tror jag ni fått en hyffsad bild av det hela. Ett ex som jag har delad vårdnad med min son om. Hon har en förmodad diagnos (problemet är att hon inte vill kännas vid eller kolla upp detta) och att jag är orolig när min son är hos henne pga. hennes aggressiva impulser i hemmet. Snälla kloka familjelivkamrater... vad kan jag göra mer för att dels få exet att förstå min oro och dels få henne att "ta tag i sig själv" för att få bukt med sina problem?