hjälp..

Nej vi har bråkat ynder en viss period, dock inte om allt. Utan om en enkel sak. För att vi båda är så envisa.

Jag känner att för 3 veckor sen när vi flyttade ihop så borde hon ha älskat mig tillräckligt föe att flytta ihop med mig, jag har en dotter på 3 år som också är med i bilden.

Igår tillexempel hade vi en dag alla tre, vi lagade matn bakade. O när dottern lagt sig kom hon o la sig på mitt bröst framför tvn. Vi gick o la oss o somnade som att allt var som vanligt. Men så fort jag råkade dra upp de idag så blev hon arg o stack hemifrån.

Finns det något jag kan säga för att hon ska ge oss den chans vi förtjänar.. för oavsett om vi inte varit tillsammans så länge så har jag hafy långa förhållande. O så som jag känner för henne har jag aldrig känt för någon annan. Jag vet att igår mådde hon bra och hade kul med mig o kände att allt kändes bra. Men kan den "älska " känslan bara försvinna på en dag? När hon åkte så sa hon ändå att jag aldrig skulle tvivla på hennes kärlek för mig.. o de säger hon att hon menade.

Jag är beredd att bara låta henne vara. Men ska jag leva på som vanligt med henne, eller ska jag ta avstånd själv.

Hur dumt de än låter så älskar jag ju henne och de känns bra när hon kramar mig. Pussar tillbaka mär ja pussar henne. Lägger sig o somnar på mitt bröst. För att hon vill o inte bara för att jag vill.

Hon säger att hon inte vet varför hon inte vill försöka.. men de måste man väl ändå veta?

Och ho säger att det inte beor på varken mig eller vårat bråkande.

Jag ha sagt att jag mår bättre om hon berättar hela sanningen.. för då kan jag få ett ordentligt avslut.. borde man inte berätta då? r

Aa fasr jag välje att lita på att hon inte gjort något. Hela tiden får jag saker som säger emot som hon gör. Telefonen har helt plötsligt fått pinlås , den följer med var hon än går. Hon säger hela tiden att jsg är för snäll.

Jag litar på henne o tror på de när hon säger att unget har hänt.

Men vad jag inte förståe är när ja frågar henne hur länge hon känt så så säger hon att över helgen har hon tänkt . Inte innan dess för då va de bra.

Så ja ska släppa de? Jag ska ge upp om allt hopp jag har?

Skulle aldrig få för mig att koll i hennes telefon.. någonsin. Att jag ser när hon sitter bradvid mig i soffan eller ligger i mitt knä att hon har kodlås är knappast att ha ett kontrollbehov? Så jo jag litar på henne. Till 100%. Är inte de sortens kille. Dessutom skulle de förstöra mer än de gjort nytta.

Ber om rå vad jag ska göra för att få henne att förstå att vi är värda en chans.. istöllet bara för att ge upp allt utan att försöka.d

Nej, aldrig någonsin. Jag hade inte velat att någon kikar i min telefon utan min vetskap.. Och som jag sa hade de förstört med än de gjort nytta i slutändan.
Jag litar på henne, Mer än man kan tro.. Dock har jag fått känslan flera gånger att de är någon hon döljer.
Hon säger att hon inte älskar mig på samma vis, Men vet inte varför, Hon säger att hon inte vill försöka för att de inte kommer funka men vet inte varför hon vet att det inte kommer funka... Det är ju allt detta " jag vet inte " som gör mig sjukt osäker.
Hon kommer spontant fram till mig och ger mig kramar, lägger sig hos mig framför filmen, Pussar tillbaka på mig när jag pussar på henne.. ( vet inte varför jag gör så. ) Det är ju här jag blir osäker, Idag har vi pratat om allt mellan himmel och jord.. Och pratade lite om hur det skulle kännas för oss båda om hon respektive jag träffade någon annan, O då säger hon att det kommer göra henne svartsjuk om jag träffar någon annan.. Varför bli svartsjuk om det inte finns några känslor kvar.. Trots allt har vi bara varit i ett förhållande i typ 5 månader. Och de låter sjukt lite, ja vet. Jag är ju långt ifrån en expert i området men för mig känns det helt rätt och de beror inte på nyförälskelsen,, utan att hon är en sjukt bra extramamma till min dotter, Hon är perfekt i nästan allt.. Innan vi flyttade tillsammans och även dom dagarna vi bodde tillsammans och inte bråkade så hade vi de sjukt bra..
Men jag ska försöka ta avstånd.. borde jag låta henne komma till mig o lägga sig, släppa till om hon är sugen på sex.. krama tillbaka om hon kommer och vill kramas. Eller ska jag visa att det är slut... jag vill ju kramas o så.

aa jag har berättat för henne.. jag har försökt prata med henne sedan i måndags.. varje gång jag försöker få henne att lyssna flippar hon ur och sticker hemifrån.. så det funkar inte.. Skulle aldrig dra in min dotter att få höra ett bråk, Hon är en del av detta men ska inte vara delaktig i det.
Vi bråkade för att sedan vi flyttade in i nya lägenheten så hade vi vänner på besök varje dag eller så var vi hos vänner varje dag.. Till sist tröttnade jag och sa att nej nu kanske vi kan spendera en dag ihop istället.. Och då sa hon att hon alltid alltid har haft sina vänner runt sig och gick i försvarställning. Eftersom vi båda är sjukt envisa så gav inte hon sig och inte jag till sist kom vi fram till att vi släpper det för vi har inte bråkat innan och de är inte lönt att bråka om detta det är en relativt lätt sak att komma överens om. så vi möttes på halva vägen.. eller va ja trodde i alla fall.

Ska ju tilläggas att på lördagen så skrev hon ett sms ifrån Tomorrowland, Där de stod att jag aldrig skulle tvivla på hennes kärlek till mig, O sen hörde jag inte av henne förns på måndagen runt 12 tiden.. o då frågade jag om allt var ok mellan oss, och vi har sedan vi började berätta att vi älskat varandra har vi alltid varje dag frågat " älskar du mig idag " så jag skrev de... ( som vanligt )

Fick till svar " Jo det gör jag ju, Men inte på samma vis riktigt, Måste stänga av telefonen nu, Hörs sen. puss. "

Ja, Jag upplever också det så, jag är både osäker och förvirrad.. dock förstår jag att det är slut o de måste jag förstå för att inte hela tiden såra mig själv genom att tänka på det. Och under tiden vi varit tillsammans har vi haft de sjukt bra.. Jag tror inte något har hänt.. de hade hon berättat de är jag nästan säker på.

aa jag försöker nu och låta allt som har med separationen att vara.. för när jag nämner de så blir hon arg.
Nej hon blev inte arg så.. Men vi kom överens om en sak ena dagen och andra dagen gick hon emot och gjorde precis samma sak igen osv osv så till sist blev det att vi drog upp det en gång till o en gång till eftersom vi kom fram till att vi skulle försöka anpassa oss och ändå tyckte jag inte att hon försökte.

Jag vet inte.. Min dotter saknar henne lika mycket som hon saknar mig när hon är hos sin mamma och blir lika glad över att se henne som hon blir av att se mig, så jag hoppas att trots att denna tjejen är ung att hon förstår att hon är en förebild för min dotter och fortsätter försöka umgås med henne ibland för att bibehålla den konakten lite, de är dock inget jag kan begära.
Jag tror att den dagen hon flyttar blir jag lika ledsen oavsett om vi har haft sex och myst under tiden som om vi inte hade gjort det.
dom här stunderna jag får när vi myser, har sex eller kramas får ju mig att glömma allt de dåliga för några minuter o de känns bra. hon säger ju själv att när hon kramar mig känns allt normalt för en liten stund..

sen vet jag att de senaste dagarna sedan i mådags har jag varit tjatig.. försökt få henne att förstå och så. absolut inte de bästa sättet att hantera det hela.. o de har jag förstått för hon rymmer såfort de dras upp.
enda chansen jag har är egentligen att göra som ni säger att ge henne lite avstånd.. Men jag vet inte hur mycket jag ska försvinna.. ska jag aldrig vara hemma samtidigt som henne, då får hon ju inte se dem bra sidorna jag har som hon såg innan vi flyttade.. för vi har ju inte kunnat se våra bra sidor sedan vi flyttade in i lägenheten tillsammans.

Jag är säker på att hon ej gjort eller gör något med någon annan. De alternativet finns inte.

Nu har det gått ett par dagar.. Igår kunde vi prata lite och det slutade med att jag sa till henne, Vill du att jag inte ska hoppas mer så säg isåfall att det aldrig kommer kunna bli vi igen och de ville hon inte säga..
Jag sa även att vi kan skita i att kramas o mysa.. de är bara att hon säger till men hon säger att hon vill.. Jag känner att någonstans där inne så har hon fortfarande känslor för mig.

Jag är fortfarande lika förvirrad då alla människor utom just hon vet varför man älskar någon och varför man älskar någon annan mindre eller inget alls.
Jag vill antingen kunna släppa henne eller veta om det är lönt att jag lever på som vanligt genom att vara mig själv.. Jag har alltid varit den killen som köper blommor när jag är och handlar själv.. Eller gör något annat för henne jag vet hon tycker om.. det är så jag är som person och kan inte bara ändra på det för att hon gjort slut med mig, De är ju inte mina känslor som är försvunna ut i tomma intet,

Sant. Det skulle kunna bero på det. Dock har jag redan frågat henne detta också.
innan vi valde att flytta tillsammans frågade jag om hon verkligen verkligen kände sig redo för detta då det innebär att hon också får en del ansvar i vårt liv.
Hon var 100% säker på vad hon ville och visste absolut vad hon gav sig in på.

Nu om dagarna har hon inte mer än att varit hemma och vänt.. på kvällen kommer hon hem lägger sig hos mig och sover.. sen upp på morgonen igen o iväg. Jag vet inte.. även om vi gjort slut så bor hon här fortfarande och lämnar över allt ansvar över hennes tidigare hund och vår gemensamma. hon tar inget som helst ansvar för något..

Jag börjar själv ge upp.. sakta men säkert.

Hon sa igår att hon förstår inte hur jag kan leva med att hon behandlar mig som jag gör, Och de kan jag inte och jag vill inte.. Men det är omöjligt för mig att sluta tänka på henne.. vad hon gör, vem hon är med, vem hon pratar med. Jag försöker behärska mig och inte fråga för att inte vara en man med sjuka kontrollbehov.

Sant. har inte tänkt så. Jag tänker ju i mina egna banor.. Nu har hon redan betalat halva hyran och jag har inte en överdrivet bra ekonomi just denna månaden pga mycket sjukdomar förra månaden.. Så fort denna månaden är slut åker hon ut om inget har förändrats. Jag vill inte sjunka till hennes nivå och bara ge upp utan att kämpa ens lite.

Jag försöker själv intala mig själv att det är något som gör att hon känner som hon känner, Men samtidigt vill jag ju lita på henne när hon säger att hon helt enkelt bara känner så och har ingen anledning till det.
Och jag tror faktiskt att jag är inställd på att det är slut. Även om jag inte vill något hellre än att få tillbaka henne i min famn och kunna kyssa henne när jag vill hålla om henne när jag vill..aa, jag mår faktiskt inte alls så bra.. Det verkar inte på  henne som att hon tar det speciellt hårt heller, ( klart det är ju hon som gör slut ). Aa hon har sen innan en papilon och vi har en Amstaff gemenstamt.. De senaste dagarna har hon åkt iväg på morgonen och kommit hem på kvällen. Hon gjorde samma sak igår och då tyckte jag det räckte o sa till henne ordentligt att ska hon bo här tills hon har hittat annat får hon ta och hjälpa till i hemmet och framförallt med ansvaret över hundarna, Även jag vill kunna göra andra saker än att vara hemma, Då amstaffen är en valp behöver han mycket uppmärksamhet och tid.
Jag går ju alltid flera långa rundor om dagen med dom båda.
Nu precis på morgonen åkte hon iväg igen... får se om hon är iväg hela dagen eller om hon lyssnade på mig igår vilket de kändes som att hon gjorde.
Men blir det ingen förbättring så ber jag henne flytta.. Jag förstår ju att man inte vill bo hos sin mamma eller så. jag försöker ändå vara snäll i det hela... vet inte varför har ingen anledning att vara snäll då hon behandlat mig som smuts de senaste dagarna.. är väl för snäll för mitt eget bästa.

Har dock bestämt mig för någon dag sen att ta lite avstånd.. Sluta skriva med henne om hon inte skriver.. Inte springa efter henne som någon knähund..
Jag tror att ska jag lyckas med att någonsin få tillbaka henne måste jag visa att min självkänsla är starkare nu, Sysselsätta mig själv med saker. Börja träna igen kanske. vad som helst för att slippa tänka på henne..

DET börjar allvarligt talat bli kaos i mitt huvud av allt, Jag vill ha henne hemma men kan inte för det kommer säkerligen sabba mer än vad jag vill att det ska sabba..
Idag är dagen då jag tar nästa steg och det är att visa henne att även jag kan vara lycklig utan henne.. har lite polare där jag bor, Inte så jättemånga eftersom vi flyttade till hennes hemort.
Detta är min sista vecka på semestern och jag ska passa på att njuta så mycket jag kan om vädret bara kan bli bra igen!

Det räcker nu.. Jag är en människa inte gjord av sten. Kan hon inte respektera det.. så upp till henne.
För det är faktiskt så att det är mer hennes förlust.. Hon säger att hon aldrig kommer kunna träffa någon som är så bra som mig igen. Synd. inte mitt fel.