Hur ska jag ta mig ur detta?

TS, det enda som jag ser du kan göra är att, lugnt o sansat sätta dig ner med din man o lägga allt på bordet.

Du verkar ha stora samvetskval över det du har gjort och jag tror att dit samvete kommer att äta upp dig om du inte är ärlig.

Misstänker din man något, ser han på dej att du inte mår bra? Det värsta, märker era barn något?

Du har målat in dig i ett hörn och du har ingen möjlighet att påverka hur det ska bli.

Jag tror att om du ska ha en chans att kunna fortsätta ditt äktenskap måste du berätta för din man, kommer det fram "bakvägen" så är ert äktenskap slut!

Ja du älskar nog inte honom , däremot är du uppenbarligen förälskad i honom vilket tyvärr är 10 ggr värre eftersom förnuftet och konsekvenstänkandet sätts ur spel , vissa lyckas stå emot impulsen att agera på starka känslor andra klarar inte av det. 

När man väl börjat agera på starka känslor helt utan förnuft och konsekvenstänkande som normalt fungerar som en nödbroms eller "ratt" som hjälper oss navigera runt saker vi förstår kommer leda till problem , det är väl en av de vikitaste punkterna som skiljer människor från djuren. Att kunna förutse vad våra handlingar kommer leda till. När detta sätts ur spel så beter vi oss likt djuren , vi agerar på impulser , känslor och instinkt utan något förnuft som kan guida oss.

Någonstans dunkelt i dimmorna så är vi nog medvetna om vad vi håller på med och vilka risker det innebär men det är inte tillräckligt påfallande för att tränga igenom känslorna och ruset . som en liten riitterande röst som viskar något , men som vi lätt tystar med hjälp av våra försvarsmekanismer.

Så länge detta får fortgå ostört utan konsekvenser  så tror jag det är väldigt  svårt att bryta sig loss , bevisligen är man inte tillräckligt stark att stå emot dessa impulser annars hade man inte suttit där man sitter i första taget , klarade man inte av att mostå frestelsen då lär man inte kunna göra det nu heller.

Tyvärr krävs det oftast en rejäl krashlandning som är tillräckligt kraftig för att skaka ur en ur ens fluffiga rosa moln tillbaka till den krassa verkligheten. Det vanligaste är väl att detta sker när man blivit påkommen. När man konfronteras med den förödelse man lyckats åstadkomma under sitt rus (en krossad partner , ledsna och osäkra barn , etc) så går det lixom inte längre att ignorera den där lilla rösten som viskade i ens öra , viskande blir istället ett skrik , en massa andra känslor väcks som kanske är minst lika starka som förälskelsen (ångest , skuld , skam , panik) och som kanske hjälper till att överskugga förälskelsen. Lite som att vakna upp i en fyllecell efter en rejäl fylla och upptäcka att man gjort av med hela lönen , försökt bryta sig in hos grannen och antastat hans fru , i fyllan tyckte man säkert det lät som en bra idé , när man nyktrat till så undrar man hur fan man kunde ens komma på idén.

Det märks ganska tydligt på dig (som de allra flesta i din situation) hur totalt uppslukad du är av din förälskelse , 99% av det du skriver handlar om den andre mannen och dina känslor , ingenting om din man och dina barn trotts att du säger dig tycka att de är viktigare än den andre mannen , men i det du skriver eller kanske snarare inte skriver så framgår det en helt annan bild , i dagsläget är den andre mannen och de känslor som han väcker mycket viktigare för dig än din familj , att få känna ditt rus är bevisligen värt att sätta din familj på spel. Och så länge det är så och du kan fortsätta med det obehindrat så lär ingenting förändras.

Det märks ganska tydligt ur andra trådar där människor i din situation utbyter tankar , efter att man gjort sig av med kritikerna så förvandlas trådarna snabbt till att utbyta eloger till sina älskare och tycka synd om sig själva , 1 år senare sitter samma människor i exakt samma sits och undrar fortfarande hur de kunnat hamna där och hur de någonsin ska kunna sluta....

Så hur får du stopp på det ?
Jag tror att den enda någorlunda hållbara lösningen är att du gör något som är oåterkallerligt , och som inte går att ångra , som tex att berätta allt för din man eller byta jobb och telefonnummer. Det första är nog effektivare än det andra för även om du byter jobb så har du ändå kvar den andre mannens telefonnummer och jag tror knappast du kommer kunna hålla dig från att ta kontakt med honom , bara ett sms , bara ett mail , osv , och vips så är du tillbaka på ruta ett. Så länge det är upp till ditt samvete och din viljestyrka så tror jag det inte kommer hända speciellt mycket , hade du haft den styrkan så hade du inte suttit där du sitter nu.Möjligen avtar kontakten med den andre mannen med tiden iom att ni inte längre kan träffas dagligen på samma naturliga sätt som ni göra när ni jobbar tillsammans.

 

Ja , jag tror mycket av det du beskriver påminner om andra slags missbruk , man får en kick av vad det nu är man missbrukar (alkohol , roger , sex , etc) och det något kroppen vänjer sig vid , man mår bra under tiden ruset varar , mellan rusen lider man av abstinens. Och som alla andra slags missbruk så är det väldigt svårt att sluta så länge man har tillgång till "källan" , en alkis kommer ha svårt att sluta så länge han är omgiven av alkohol tex. Det krävs nog att man klipper möjligheterna till källan till sitt missbruk helt och hållet och utan återvändo för att det ska fungera , även om man lyckats vara vara ren i månder så räcker det med ett halvt glas för att vara tillbaka på ruta ett.

Det är kanske så du behöver se det ? Som ett slags missbruk ? Det kanske underlättar för dig att förhålla dig till det och hur du ska hantera det.

Kan tyvärr inte svara på hur vi gjorde eftersom jag aldrig varit i samma sits , mina erfarenheter komer från andra sidan staketet , jag skilde mig från min dåvarande fru efter 12 år tillsammans för 4 år sen pga hon förälskade sig i en kollega och inledde en otrohetsaffär.

Om TS mått skit i fem år i sitt gamla förhållande och inte fått uppleva passion o lycka kanske det är det gamla förhållandet som borde avslutas och inte otrohetsaffären?

Tror iof inte det är så svårt att förstå vad det du gör kan ställa till med ? Ärligt talat tror jag nog du är ganska medveten om det , men vill kanske inte gärna tänka på det ? Om inte annat så räcker det väl med att läsa ett fåtal av alla trådar på detta forum för att förstå att en otrohet är väldigt destruktivt på många plan och skapar en hel del lidande för alla inblandade.

Jag kan dra en kort sammanfattning av min story.

Mitt ex kärar ner sig i en kollega som lovar guld och gröna skogar , hon är otrogen , jag får reda på det och är dum nog att ge henne en andra chans , främst pga våra 2 ungar som jag inte gärna ville skulle mista sin trygghet och för att jag själv inte ville tvingas träffa dem varannan vecka. Vi går på FR ett halvår tills jag av en slump får reda på att hon fortsatt bedra mig hela tiden och att hon suttit och ljugit mig i ansiktet i ett halvår och skådespelat på FR samtidigt som hon smitt fina planer för ett liv med loverboy bakom kulisserna . Efter det fanns det inte så mycket mer att snacka om , det blev en skilsmässa , bodelning , etc... under den pågående skillsmässan får jag reda på att loverboy är gift , ringer upp hans fru som i sin tur ringer upp mitt ex. Visade sig att de varit gifta i 2 månader. Hon var så klart förkrossad men samtidigt tacksam över att jag meddelat henne , vad det blev av dem vet jag inte , det var första och sista gången jag hade kontakt med henne.

Tog en stund att komma över sveket , jag hatade verkligen mitt ex under lång tid , med tiden övergick hatet och ilskan över till acceptans och delvis förståelse . Jag kommer nog aldrig någonsin förlåta det hon gjorde däremot har jag accepterat det och gått vidare. Vi kommer aldrig bli vänner eftersom hennes beteende fick mig att helt och hållet ändra uppfattning om henne som person , hon är inte längre den jag trodde hon var , hon är bra på många sätt men hon har även sidor som är väldigt osmakliga.

Idag mår jag alldeles utmärkt och lever i ett nytt förhållande sen snart 4 år , barnen mår bra även om de fortfarande kan tycka att det är jobbigt att pendla mellan 2 hem (vem skulle inte göra det) och kan sakna den andre föräldern. Samarbetet med mitt ex har som tur är fungerat över all förväntan , dock försöker jag hålla den kort och koncist och endast till det som gäller barnen. Vi bor ganska nära varandra och barnen kan komma och gå lite som de vill (inom rimliga gränser)

Nej jag hade absolut inte velat gå ovetandes om vad som försegick bakom min rygg , det hade varit 100 ggr värre , faktum är att alla hennes lögner , totala egoism och iskalla katt och råtta lek gjorde mycket mer ont än otroheten i sig. Jag är oändligt tacksam till den som avslöjade otroheten för mig , och gav mig möjligheten att själv få välja och slippa leva i en lögn. Jag har inte mycket till övers för de som visste men valde att inget säga , sånna "vänner" är man nog bäst utan. Jag tror att det där med "det man inte vet mår man inte dåligt av" är en bekväm ursäkt som den som är otrogen använder sig av för att döva sitt samvete , visst finns det de som hellre gör strutsen och stoppar huvudet i sanden men jag tror de allra flesta vill själva kunna bestämma över sina liv.

Såhär i efterhand har jag fortfarande svårt att förstå allt smusslande och ljugande från hennes sida , varför gå på FR öht tex , varför sitta och ljuga i ett havår när allt hon hade behövt göra var att säga att hon var kär i loverboy så hade vi kunna skilja oss på ett trevligare sätt och sluppit bli ovänner. Det känns så onödigt lixom att efter 12 tillsammans behöva sluta som ovänner för att hon var rädd att säga sanningen.

Det är det jag menar med att en otrohet (och medföljande lögner) gör så mycket skada på många plan , det tar inte bara död på känslor utan förstör även förtroendet och vänskapen man byggt upp med åren. Många verkar inte riktigt förstå hur djupt ner skadan går , många verkar tro att det bara handlar om att man blir arg över att ens partner gjort mågot dumt mot en men verkar inte riktigt greppa att det går mycket djupare än så , den får en att helt eller delvist ändra uppfattning om sin partner som person.

Om man skulle jämföra det med en skada på ett hus så skulle jag påstå att många tror att skadan bara ligger på fasaden och bara man byter panelen och målar om så är allt ok , de missar att förstå att skadan många ggr går hela vägen ner till grunden , typ.