Anonym (ledsen) skrev 2014-08-22 08:06:37 följande:
Tack för era svar! Jag beklagar djupt att ni båda förlorat era efterlängtade pojkar. Det är så hemskt! Ingen, ingen, ingen borde få vara med om något sådant här. Vi sörjer vissa dagar och vissa dagar känns som ett vakuum eller som att vi är med i en film.
Nästan det värsta har varit väntan. Vi fick beskedet för 8 dagar sedan och inte förrän på måndag är det dags för igångsättning. Jag vill se henne, sörja henne, hålla henne!
Hur gick själva förlossningen till för er? Gick det att lida sig igenom?
Jag är orolig inför det mesta just nu.
Jag håller med dig, ingen skulle behöva gå igenom något sånt här, jag önskar inte min värste fiende det.
Jag förstår att det är jättejobbigt att vänta i nästan två veckor på förlossningen. För mig var det skönt att få en dag hemma och liksom smälta det, men jag hade nog aldrig orkar vänta fler dagar.
Du undrar hur förlossningen gick. Vi blev väldigt väl omhändertagna på avdelningen. Vi fick ett rum långt ifrån BB, som ju låg på andra sidan. Jag hörde aldrig någon bebis skrika när jag var där. Själva förlossningen var ju lättare fysiskt än med mitt första, dels var bebisen ju mindre och dels fick jag så mycket smärtstillande jag ville. Men för mig kändes det skönt att känna fysisk smärta, den tog liksom över och var mycket lättare att hantera än den psykiska smärtan, så jag tog inte så mycket morfin. Efteråt fick vi en stund med vår lille pojke och sådan lämnade vi över honom till barnmorskan. Vi fick också träffa sjukhusprästen som lovade att "ta hand om" honom tills han kremerades. Han ligger nu som anonym i minneslunden på vår kyrkogård.
Jag vet att det låter som en klyscha, och det hjälper förmodligen inte dig så mycket, men det kommer en dag när du kan le och skratta igen! En kris och en sorg måste man ta sig igenom, och det kommer du att göra! Kram
