Forum Känsliga rummet Relationsproblem
Inlägg från: Anonym (Hemsk mamma) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Hemsk mamma)
    Anonym (Hemsk mamma)
    45 svar
    Citera Återställ Anmäl

    jag står inte ut med min son...

    Jag är en hemsk mamma! Jag vet det och jag förtjänar ingen empati alls, det är inte därför jag skriver men kanske någon där ute kan ge mig tips på hur jag ska ta mig förbi detta....

    Min son är 9,5år! Jag är 32år och har två barn och ett tredje på väg...
    När jag födde min son var jag ung och det hela startade med en förlossningsdepression som varade ett tag! Jag hade svårt att älska min son och ta mig till honom... Jag gick behandling i form av samtal och terapi och sakta men säkert så fick jag känslor för min lilla bebis! Åren som flöt var bra, det enda var att jag hade väldigt lite tålamod med pojken...

    När min son skulle fylla 4år (2veckor) så blev jag mamma till min dotter och den kärleken och lyckan jag kände när jag såg henne går inte att beskriva... Hon var perfekt! Min lilla pojke blev över några timmar så stor! När han kom och hälsade på sin syster för första gången blev jag rädd över hur stooor min pojke var....
    När min dotter var 5 veckor blev hon smittad av min son av RS-viruset och var inte långt ifrån att dö.... Jag låg inne med henne på sjukhus i två veckor och min son fick inte hälsa på då vi låg isolerade....
    Efter denna händelse byggde jag upp ett agg mot min son som har kommit och gått med åren....

    Ju äldre min son blir desto mer avstånd tar jag!? Jag klarar inte av honom, jag tycker att allt han gör är irriterande! Han är lite för mycket hela tiden, han skriker när han pratar, han skojar om precis allt, han anser sig själv vara bäst på allt och skryter, han skryter inför sina kompisars föräldrar! Han har ingen spärr där han kan känna av när folk inte vill längre, han bara kör på och jag skäms så över honom! Jag ser att andra vuxna blir tokiga på honom när han bara fortsätter och fortsätter...
    Han klarar inte av att torka sig i rumpan ordentligt när han varit på toa trots att vi upprepande gånger visat, pratat m.m
    Han gör ingenting utan att bli tillsagd, han måste få berättat för sig precis allt till och med att plocka bort tallriken efter sig vid middagen, det faller inte naturligt någonting... Vi måste till och med påminna honom om att flytta på tandborsten från ett ställe när han. Står med den i munnen?!
    Mitt tålamod är slut och jag blir bara arg och trött på honom så fort han öppnar munnen...

    Det låter som bagateller jag vet det och jag är hemsk som känner såhär men det här är VARJE dag! Jag blir tokig! Jag vill göra en utredning på honom för att kolla om han skulle ha autism eller liknande då ingenting fastnar i huvudet på honom förutom tv-spel och musik! Men min man går emot mig här!
    Han går emot mig hela tiden för att ta sonens sida (vilket kanske är tur) men det gör att min son går på mig mer och mer.... Det är liksom moment 22 och jag vill bara att det går över!

    Jag älskar min son det är inte det utan jag känner att han irriterar mig så otroligt och jag kan inte dölja det inför honom!

    Jag vill bara ha harmoni med min familj! Jag har bokat tid hos en psykolog pga detta och hoppas hon jan hjälpa mig...

    Vad tror ni? Är jag bara en hemsk mamma?

  • Svara i tråden
    Svar på tråden jag står inte ut med min son...
  • Anonym (Hemsk mamma)
    Anonym (Hemsk mamma) Trådstartaren
    #17
    Citera Återställ Anmäl

    Tack så mycket för allt fint stöd! Jag har bokat en heldag med honom i morgon! Jag ska sluta bete mig som ett barn nu! Det är min fina son och han förtjänar hela mig precis som min dotter!

  • Anonym (Hemsk mamma)
    Anonym (Hemsk mamma) Trådstartaren
    #23
    Citera Återställ Anmäl

    Åter igen verkligen tusen tack för allt... Precis som föregående talare sa det känns riktigt skönt att jag inte fått några elaka påhopp osv. Jag vill verkligen ändra mig och ha en bra relation till alla mina barn!

    Någon frågade ang. Pappan till barnen och han finns med och vi lever ihop och han och vår son har en fantastisk relation... Han tycker självklart INTE att mitt beteende är ok! Och han har ställt ultimatumet att jag söker hjälp och ändrar mig eller så tar han sonen och flyttar... Jag hade redan kontaktar psykologen när han sa det....

    Det kommer att bli bra tillslut! Tack!

  • Anonym (Hemsk mamma)
    Anonym (Hemsk mamma) Trådstartaren
    #28
    Citera Återställ Anmäl
    Anonym (Stackars) skrev 2014-08-22 19:54:17 följande:

    Du fick en förlossningsdepression och mycket av det tror jag hänger ihop hur du känner för din son. Jag tycker synd om din son, han söker efter din uppmärksamhet & din kärlek som han inte får.

    Antingen bor pojken hos sin pappa på heltid, det drabbar pojken hårdast och det är så otroligt fel. Så antingen styr du upp eran relation och gör nått bra utav det dvs: psykolog , egen tid bara du och han utan andra barn. Ni har en egen dag en gång i veckan. Då har han nått och längta efter.

    Om inte så tycker jag att pojken ska bo hos sin pappa som uppskattar honom.


    Jag och pappan är gifta och bor ihop... Och ja, jag vet att det inte är ok och att det är hemskt!

    Som jag skriver så har JAG tagit tag i problemet och har möte med psykolog nästa vecka.... Han behöver sin mamma oavsett, och jag vill inte ha ett liv utan min son utan jag vill fixa till det! Jag gör allt för en förändrad situation!
  • Anonym (Hemsk mamma)
    Anonym (Hemsk mamma) Trådstartaren
    #32
    Citera Återställ Anmäl
    nyans skrev 2014-08-23 15:13:15 följande:

    Visar du sonen kärlek? Är du (någorlunda) tålmodig med honom, eller förlorar du tålamodet för minsta lilla?

    Om du ofta ger honom uppmärksamhet, samt visar kärlek och tålamod (inom rimliga gränser), men det inte verkar hjälpa, kan han mycket väl ha en diagnos.

    Men om det är som du antyder, att du ofta är otålig och inte visar sonen ömhet eller något större intresse, kan det handla om en helt normal och "frisk" liten pojke som bara mår dåligt och vill ha uppmärksamhet, och därför beter sig som han gör. Negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet alls...


    Ja, jag visar honom kärlek och berättar att jag älskar honom varje dag!

    Jag intresserar mig för honom och hur det går i skolan, med kompisar m.m. Jag går på hans träningar och matcher. Jag har mindre tålamod med honom det har jag och jag känner många gånger att jag inte står ut med honom och jag blir lite för arg på honom lite för ofta... Men jag ger honom både kärlek och uppmärksamhet!

    Idag har vi varit tillsammans på en liten festival där vi bor....

    Sen jag gjorde det här inlägget så har allt varit mycket bra och vi har haft det mysigt och kärleksfullt utan några konflikter....
  • Anonym (Hemsk mamma)
    Anonym (Hemsk mamma) Trådstartaren
    #37
    Citera Återställ Anmäl
    Anonym (Good enough) skrev 2014-08-23 20:15:00 följande:

    Har inte läst alla inlägg kära du, men vill skriva nåt litet hur som...

    Jag kan känna igen mig i dina känslor o tankar runt din son. Jag har och har haft jobbiga perioder under båda mina äldste sons liv. Han kan ha mycket störande attityd, beteenden och få mig att känna agg och tvivel på min föräldraförmåga.
    Jag inser att det hela handlar mer om mig än om honom men det kan vara nog så svårt ändå.

    Runt min egna historia, och din ts så tänker jag nånstans ändå att det ÄR just för att man älskar sitt/sina barn som man mår dåligt över sitt tillkortakommande. Man vet att man älskar dem gränslöst men man "klickar" inte alltid. Jag är övertygad om att du älskar din lille kille precis som du gör med din dotter.
    Dock kan jag också inse att min son är rättså lik mig själv och att det är just DE egenskaperna som är de som retar mig mest...

    Var inte för hård mot dig själv och var ärlig i den hjälp du kan få, så försöker jag göra i det stöd jag numera får från BUP. Min son går i lekterapi parallellt och jag tror det är väldigt bra för honom. Jag har varit i princip säker på att han har nån diagnos innan vi kom till bup. De kunde snabbt meddela att han inte alls hade något np-problem utan att hans problem var av känslomässig karaktär. Det gör att han inte reagerar o beter sig så som JAG anser att han borde. Han kan verka empatilös etc, men i själva verket har han väldigt dålig självkänsla - varför han distanserar sig t ex.

    Det kommer säkert gå bra för din son! Han har en omtänksam o klok mamma!

    Lycka till!


    Å tack så mycket för fina ord! Det känns så bra i hjärtat när jag får höra att det kommer att bli bättre och han kommer att må bättre bara jag ändrar mig lite....
  • Anonym (Hemsk mamma)
    Anonym (Hemsk mamma) Trådstartaren
    #38
    Citera Återställ Anmäl
    Anonym (zzghh) skrev 2014-08-23 19:11:05 följande:
    Det var väl att hon nästan aldrig pratade med mig, hon höll sig för sig själv eller med mina syskon eller med pappa. Jag fick sysselsätta mig själv. Det var också så att jag behandlas lite annorlunda. T ex så gjorde hon saker med mina syskon men höll mig utanför, som att dom tre tillsammans åkte till någon affär men då gjorde de först en plan för vem som skulle ta hand om mig. Lite svårt att förklara men när jag var liten så gjorde dom upp vad dom skulle göra vid ett stadsbesök men jag var aldrig med och planerade, när jag var äldre så var det så att dom gick dit och då kunde väl jag gå till något annat ställe medans. Mamma kunde planera att dom skulle åka till stan och handla present och då frågade alltid mamma mig vad jag skulle göra under tiden. Det var som att hon tog för givet att jag hade noll intresse av att umgås med resten av familjen.
    Jag fick också även utskällningarna, det blev för stökigt hemma så rann alltid bägaren över på mig

    När jag blev äldre så upptäckte jag också att jag nästan aldrig blev kramad, men det tänkte jag inte på som barn utan tog det som normalt. Det var i tonåren när min kusin fick barn som jag fick se mer hur föräldrar är med sina småbarn och började fundera varför jag inte växte upp så.
    En annan sak jag kom på som vuxen är att jag blev förvånad över hur barn är med sina föräldrar, t ex att barnet vill berätta om något intresse de har. Jag hade alltid den uppfattning att jag absolut inte skulle berätta om något jag gillade för min mamma eftersom hon då direkt skulle tycka att jag var dum och konstig och störde henne.


    Jag beklagar verkligen och jag hoppas från botten av mitt hjärta att du funnit ro efter det du fått utstå.

    Jag hoppas inte min son kommer att minnas mig så... Jag involverar min son i allt och skulle aldrig välja bort honom! Tvärt om, han får sitta uppe och ha extra fredagsmys vissa gånger när syrran har lagt sig för att få egen tid med mamma och pappa... Han får mycket kärlek men jag blir ofta för arg på honom och skäller för mycket och för ofta!

    Även om jag ibland kan känna att jag hellre vill gosa med min dotter så försöker jag inte visa det för honom osv. Jag vet att mitt beteende inte är ok och därför vill jag ändra mig...

    Kram till dig
Svara i tråden
Svar på tråden jag står inte ut med min son...

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2024 - All rights reserved       Modern Women Media Sweden AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies