jag står inte ut med min son...
Han är lite för mycket hela tiden, han skriker när han pratar, han skojar om precis allt, han anser sig själv vara bäst på allt och skryter, han skryter inför sina kompisars föräldrar! Han har ingen spärr där han kan känna av när folk inte vill längre, han bara kör på och jag skäms så över honom! Jag ser att andra vuxna blir tokiga på honom när han bara fortsätter och fortsätter...
Han klarar inte av att torka sig i rumpan ordentligt när han varit på toa trots att vi upprepande gånger visat, pratat m.m
Han gör ingenting utan att bli tillsagd, han måste få berättat för sig precis allt till och med att plocka bort tallriken efter sig vid middagen, det faller inte naturligt någonting... Vi måste till och med påminna honom om att flytta på tandborsten från ett ställe när han. Står med den i munnen?!
Mitt tålamod är slut och jag blir bara arg och trött på honom så fort han öppnar munnen...
Ett annat utmärkande tecken brukar vara att de har svårt för det sociala samspelet. De har svårt att läsa av andras signaler och hur de ska kommunicera.
Många har inställningen "Man behöver inte sätta en diagnos på allting, det är bara hans personlighet". Men vitsen med att få en diagnos är att man kan få specifik hjälp! Jag och pappan ska få gå en föräldrautbildning i höst, där vi får träffa andra föräldrar och där vi kan få lära oss mer om hur vår son funkar. Vi kommer kunna få konkreta verktyg för hur vi kan få vardagen att funka bättre.
Jag tycker att det är värt med en utredning. Det kan ta 1-2 år från att man söker hjälp, så det är ingen idé att vänta.
Angående din relation till dottern vs sonen tycker jag det är viktigt att du får fortsatt samtalsterapi. Jag tror du behöver få hjälp att knyta an starkare till sonen.