Han bara lämnade mig.
Min pojkvän gjorde slut med mig för fyra dagar sen och jag går igenom ett helvete just nu. Det gör både psykiskt och fysiskt ont, mitt hjärta är i trasigt. Blir det bättre? :(
Inlägg från: Anonym (Också dumpad)
|
-
-
I nästan fyra år...Sanna3 skrev 2014-10-18 00:52:17 följande:Usch, stackare. Hade ni varit ihop länge? Det är jobbigt, för mig har det gått en tid men jag har det fortfarande väldigt jobbigt. Dock finns det ljusa stunder med vänner när jag faktiskt kan skratta och vara glad en stund. Jag vet inte hur det kommer bli framöver, men "alla" sägerj u att tiden gör sitt, så man måste väl försöka tro det även om det ibland är väldigt svårt...
Åh nej, får sån ångest när jag hör sånt! Är livrädd att fortfarande må såhär om några månader, jag bara gråter och gråter som det är just nu. :( Hur längesen var det ni gjorde slut? Hoppas verkligen du mår bättre snart!Tusen tack! <3 Det känns som att jag ska dö... fruktansvärd smärta. :( Tanken på att han kommer träffa någon annan håller mig vaken om nätterna... blä.Anonym (hjälp.) skrev 2014-10-18 11:43:05 följande:Stackare. Lider verkligen med dig :( Det är en fruktansvärd känsla.
Ja, nog går det över tillslut, men tiden måste ha sin gång. <3 -
Tack! Skönt att höra. :)Anonym (också lämnad) skrev 2014-10-18 17:58:43 följande:
Jo det blir bättre! Tänker fortfarande, snart två månader efter uppbrottet på honom varje dag. Men jag gråter inte längre, inte gråtit på ett par veckor nu.
Det gör ont i mig att han inte hör av sig eftersom vi har tider vi måste planera ihop då jag är gravid med hans barn.
Jag känner mig otroligt ensam i graviditeten.
Men vore det inte för att jag är gravid med hans barn tror jag det skulle kännas lättare.
Hur som helst så föll hela mitt liv sönder framför mina fötter i augusti. Men jag lever ändå.
Det blir lättare ju mer tiden går :)
Man blir mindre ledsen lite i taget! :)
Usch vad stark du är som ensam går igenom en graviditet och på det hjärtesorg, kan bara föreställa mig hur det måste kännas att vara tvungen att ha kontakt med honom... Jag vill helt radera mitt ex ur minnet för kunna gå vidare, försöka att aldrig springa på varandra igen.
Lycka till med bebisen! :) -
Sådär... Är ganska kluven, du eller någon annan kanske har kloka råd att komma med?Anonym (hjälp.) skrev 2014-10-23 19:07:37 följande:
Hur mår alla i tråden? : )
Jag vill höra av mig till honom för att prata, inte med förhoppningen att det ska bli vi igen utan verkligen bara vädra luften mellan oss. Vi var liksom en väldigt stor del av varandras liv i fyra år och att kapa banden sådär plötsligt börjar kännas otroligt jobbigt och ger mig så himla mycket ångest. Att vara kompisar finns inte på världskartan men det är mycket i mitt liv just nu, mer än att jag blivit dumpad, och han är trots allt den enda som förstår... Han sa att jag kan sms:a/ringa om det behövs men vill inte verka för på eller riskera att bli rådissad? Min magkänsla säger att jag ska chansa, det kan knappast bli värre men däremot bättre och framför allt skönare om jag får lufta mina tankar.
Haha usch vad jag känner mig löjlig som överanalyserar varje liten detalj, vill inte förstöra något för honom men känner samtidigt att vi båda måste kunna ta oss igenom det här på bästa möjliga sätt. Även om jag behöver lära mig att leva utan honom kanske det hjälper precis i början att han finns där om det krisar... Är det en konstig tanke? :- P
Hur mår du själv? :- ) -
Tusen tack för svar! Det känns mycket bättre nu när jag vet att fler har tänkt likadant. Då är det bara att prova och se, i värsta fall får jag återkomma och gråta ut lite mer i tråden haha...Anonym (hjälp.) skrev 2014-10-23 23:29:24 följande:Jag förstår.
Jag och exet klippte inte våra band direkt, vi ställde upp för varandra under den värsta tiden, hördes ibland, inte ofta - han sa att han ville det och jag ville det. Jag kände mig ganska trygg med det. Andra vill att man skall kapa direkt
Jag tror att man faktiskt måste göra det som känns bäst för en själv, vill du höra av dig och han har sagt att det är lugnt och du anser att du mår bäst av det, då skall du göra det för dig. :)
Jag mår bra, det går framåt, naturligtvis lite nere ibland fortfarande men pysslar med rätt mycket saker för att driva bort tankarna ;p
Åh så skönt, vad glad jag blir för din skull. :- ) Det inger hopp till en annan ska du veta!
Var det svårt att till slut inte höras alls eller rann det liksom ur sanden smärtfritt? Sorry om jag ställer för många eller jobbiga frågor men det underlättar så himla mycket att prata med någon som vet precis vad man går igenom. :- ) -
Ja jag hoppas det. :)Anonym (hjälp.) skrev 2014-10-24 00:28:31 följande:Ja men precis :) Han är ju vuxen nog att säga till själv om det blir jobbigt och har han sagt att det är lugnt så är det lugnt :)
Tack så mycket, ja jag blir också glad. Har fan kämpat i 2 månader, men ibland blir jag såklart fortfarande ledsen - speciellt när jag är bakfull ;p
Nej, vi har fortfarande kontakt med varandra, inte ofta men vi hörs någon gång i veckan på sms, vi sågs för någon vecka sedan över en fika och skrattade tillsammans.
Haha, har hört att bakfylla inte är världens bästa medicin mot hjärtesorg... vågar därför själv inte testa även om jag många gånger vill bli galet full och glömma allt som har med honom att göra. ;P
Är inte det jobbigt? Träffas ni som vänner eller finns det hopp om ett nytt försök mellan er? -
Anonym (hjälp.) skrev 2014-10-24 13:42:47 följande:Nej bakfyllan är inget att rekommendera mot hjärtesorgen vill jag lova, haha ;p
Jag vet ärligt inte, det är både och faktiskt. Jobbigt för att jag bara vill hålla om honom, är lite kluven just nu. Vi får se vart det leder, jag måste ta ställning till om det är värt att ses mer antar jag. Vart det skall leda osv.Tack för varningen. ;)Om jag och mitt ex skulle börja umgås igen hade det känts ganska läskigt, vad säger att han inte kommer lämna mig igen när han redan gjort det en gång? Trots att han såg hur ledsen jag var liksom... Men förstår att det känns tryggt och bra samtidigt som det säkert är jobbigt också. Hoppas du kommer fram till något som fungerar för dig! Glöm inte hur långt du har kommit. :) -
Det känns som att vi delar hjärna haha... jag tänker nämligen likadant. Respekterar hans beslut och har definitivt fått ett "wake-up call" av att han lämnade mig. Skitjobbigt att priset var så hemskt att betala men hade det aldrig hänt skulle man ju inte fått sig en annan bild av det hela, lite perspektiv liksom. Tråkigt nog tror jag inte att han vill ge det en andra chans, lite därför jag vill prata en gång till för att se om det kanske ligger mer bakom hela göra slut-grejen än han berättade... Men om han mot förmodan vill skulle jag utan speciellt mycket tvekan satsa, jag älskar ju fortfarande honom men också för att i framtiden slippa undra vad som hänt om man försökt igen. :)Anonym (hjälp.) skrev 2014-10-25 00:05:46 följande:Jo men precis, lite den känslan har jag också. Men å andra sidan, jag vet inte ibland tänker jag på det och skulle vi komma till den punkt då vi får en andra chans antar jag att jag skulle vara villig att ta den. Jag är inte arg på honom, jag respekterar hans beslut.
Jag var inte en bra flickvän vid tillfället, inte en bra medmänniska överhuvudtaget. Detta har varit bra för mig på ett sätt, sen är det klart att det är fruktansvärt att jag fick betala ett sånt högt pris för det. Nåväl, det går att spekulera i evigheter. :)
Men ja, jag har kommit en bra bit på vägen, har nog dessvärre en riktigt lång väg kvar innan jag är redo. Känner mig känslomässigt död inför andra, men det är nog bra så man inte hoppar in i något nytt. :)
Och det där med känslomässigt död... Nu har det inte gått så lång tid för mig än men jag vet vad du menar. Det känns helt omöjligt att träffa någon annan, fattar inte hur det ska gå till och det gör mig ledsen... men men, tiden lär väl utvisa den saken. :) -
Usch, vad hemskt! Jag förstår att det känns tungt men precis som du säger är man verkligen inte ensam, det märks ju bara här. Får känslan av att din exfru gått vidare (utåt sett i alla fall)enkelt och smärtfritt så därför finns det ingen anledning att älta och må dåligt, även om det är svårt. Att ha barn måste vara ganska skönt ibland i en separation, kan tänka mig att de ger en kraft att fortsätta framåt. :)HTforever skrev 2014-10-25 14:39:25 följande:
Min fru sedan 10 år vi har varit tillsammans i 18år. Vi har 2 barn tillsammans 3 & 7år. Båda har jobb och ingen har varit otrogen.
För 2 månader sade min fru en lördag morgon plötsligt vi skall skiljas.Hon sa att hon inte varit kär i mig på 2 år och känslorna var slut. Min värld rämnade totalt, jag bara lade mig i sängen och skakade. Sen sprang jag bara ut till bilen och körde några timmar. När jag kom hem trodde jag att jag drömt alltihop, vilket jag givetvis inte hade.Veckan innan beskedet hade min fru talat om skidsemester och ringt från en konferens och sagt att hon älskade mig. Erkännas skall att vårat sexliv inte varit det bästa senaste året, men det drabbar väl de flesta familjer med småbarn där båda jobbar heltid. Min fru är också totalt engagerad i sitt jobb vilket lett till att varje helg har jag haft barnen medans hon suttit och jobbat. Hon har även ett väldigt kontrollbehov vad gäller städning och barnen etc.
Jag har påpekat dessa saker för min fru flera gånger, men hennes jobb är heligt och får inte ifrågasättas.
Jag lyckades få med min fru på parterapi en gång. Det första min fru sa var jag är klar min man behöver hjälp, jag var fortfarande i chockfasen och kunde inte försvara mig och få fram vad jag tyckte.
Sen har allt gått fort, min fru tog av sig ringarna. Berättade för vänner och bekanta. Berättade för barnen utan att fälla en tår, eller visa en känsla. Köpa lägenhet, boka advokat och bank. Om 2 veckor flyttar hon.
Mina tips till er i min situation
Tjata inte om det skall bli bra
Dra direkt sov hos morsan eller någon vän
Första 2 veckorna är ett helvete försök sova någon timme och äta något läsk och chips duger bra
Umgås med barnen
Låt den som lämnar sköta allt praktiskt bank osv.
Sök hjälp hos psykolog snarast (gå dit själv)
Tala med vänner. Älta så mycket som möjligt
Bryt kontakten totalt med den som lämnar
Berätta för dem på jobbet som du litar på. Du blir förvånad vad mycket skit som folk varit med om du är inte ensam.
Kom ihåg du är ingen dålig människa. Det är den som lämnar som är det.
Drick ingen alkohol.
Tänk att det var meningen att det skulle bli så här och du är värd något bättre.
Ha inte dåligt samvete.
Tänd ett ljus i kyrkan då och då ger mig lugn ibland, att veta att någon högre makt finns där för mig.Om du sköter jobbet, tar hand om barnen och inte dricker någon alkohol så har du kommit långt.
Jag mår fortfarande som helvetet, klarar inte att vara i samma rum som min fru. Jag räknar timmarna tills hon flyttar. Då kan jag börja bygga upp något eget. Det kommer att ta tid, men en morgon kommer jag att vakna utvilad och se fram emot dagen. Hur lång tid det tar vet jag inte, men för mina barns skull får jag inte ge upp.
Lycka till alla som är i min situation, jag vet vilket helvete ni går igenom.
-
Ja man tror ju tyvärr det! Googlade som en galning efter uppbrottet eftersom jag kände mig så himla ensam, så det känns rätt skönt att kunna prata av sig såhär med folk som går igenom samma sak. :)Anonym (hjälp.) skrev 2014-10-25 19:26:14 följande:Skönt ändå att man är fler (om man nu får vara lite egoistisk) man tror man är ensam i sin sorg.
Jo men jag förstår exakt vad du menar, vi gjorde slut under ett bråk. Jag vill liksom också prata, jag vill veta att det inte finns någonting mer jag kan säga eller göra. Jag vill inte gå runt och låta det eventuellt rinna ut i sanden eller sådär, men precis som du säger. Jag vill inte ångra mer, jag ångrar redan så mycket och jag vill inte leva ett liv där jag inte talar om för folk vad jag känner och talar ut om situationer.
Nä, man har liksom ingen ork. Men jag tror att jag behöver vara singel ett bra tag om det inte leder till en nystart för mig och exet. Sen tror jag absolut att i framtiden blir man lycklig med någon annan, men tiden får ha sin gång, sen vips står väl någon karlslok där och tar ens hjärta med storm ännu en gång ;p
Nä precis, tror det underlättar att gå igenom allt och svart på vitt få se om det finns eller inte finns något att göra före man kan släppa och gå vidare.
Det låter som en bra idé! Ja jag hoppas verkligen det, han var min första kärlek så jag antar att det gör att det känns ännu tyngre... men vi blir säkert tagna med storm i framtiden. ;)