Han bara lämnade mig.

Jaaa precis, det har jag tänkt ganska mycket på! Att det nästan hade varit lättare om han dumpat mig under våren eller sommaren, nu blir man ju automatiskt deppig under vintern och så, som du säger, bär man sorg på det.

Vad starkt av dig! :) Du får fundera ut vad du mår bäst av, det är ju ändå viktigast i slutändan.

Nu har jag läst det och hm ja, han gör det ganska lätt för sig. Svaret var helt okej och jag kunde andas ut men han totalt ignorerade delen med att hans beteende har sårat mig. Konflikträdd. ;p Aja, nu är iaf ett samtal i rullning och så får vi se...

Självklart backade jag massor i mitt sorgearbete. Grät då han sa att det kändes jobbigt att fara. Vill ju bara ha honom kvar med MIG. Vill inte vara ensam, vill leva med honom, somna med honom och dela allt med honom.

Sen då vi kramades och han skulle fara så börja ja gråta med och några gånger till under kvällen. Men gick därifrån då så han såg inte att ja grät då han for.

Det hjälper kanske inte jätte mycket att vi hade sex, att han låg och höll om mig, all närhet och att han frågat flera gånger om ja inte kan flytta till hans hus..både då han var här och dagen efter i telefon.

Har sagt att vi får tänka på det. Är ju jätte svårt för mig att "komma över" han om vi bor ihop hos honom och sånt. Men jag tänker samtidigt, efterssom jag hoppas att vi kommer hitta tillbaka till varandra så ökar kanske chanserna om vi lever ihop ändå. Plus att jag älskar honom. Jag vill ju bo med honom.

Har alltid trott att det finns något kvar. eller att det var av ren och skär panik han lämnade, och därför fortfarande har det i sig fullt ut. Men begränsar sina känslor. Vilket han är väldigt bra på. Min stora kärlek.

Jag lutar mer och mer åt att gå på hans plan. Även om det är mest för våran bebis skull från hans sida än så länge. Det är ju det för mig med men jag vill också leva och dela allt detta med honom. Vill inte att han ska va nån strö-pappa som kommer nån gång i månaden och bebisen knappt känner igen honom.

Så det är både för bebisen, för honom och av egna egoistiska skäl som jag börjar luta mot att hoppa på hans förslag. Chansen att vi ska hitta tillbaka till varandra ökar nog om vi lever med varandra också. Även om jag försöker att inte tänka i de banorna, så är det klart att dom tankarna hänger med på det hela.

Hur mår du? Funkar det bättre? Att det skulle va en sån jävla mardröm att bli lämnad hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Precis. Ska fundera på saken. :)

Usch jag förstår, det är läskigt att fråga och få ett svar... men är det inte ännu jobbigare att inte veta? Du kan ju ta det lite försiktigt fram och prova, träffas några gånger och se vad som händer. så länge han inte "utnyttjar" dina känslor för att hjälpa sig själv, alltså att han ger dig falska förhoppningar. Det kan ju vara så att han fått tid att tänka och inser att han saknar dig? Eller så vill han fortfarande att det ska vara slut men att det såklart är väldigt jobbigt, du har ju sagt till mig att känslorna till slut kommer ikapp en och onekligen verkar det ju så. Mitt ex stänger också av för att slippa känna och när man minst anar det står man där med massa känslor man tryckt undan... det kanske tar längre tid för killar att komma dit helt enkelt?

Jaa alltså bebisen framför allt men vill verkligen ha honom. som min sambo och man. Saknar tiden då vi hade helger ensamma där vi kunde mysa framför kaminen på en renfäll och lyssna på bra musik prata och dricka lite rödvin och bara va vi. Saknar också att vara runt å hälsa på hans släkt och familj i byn för att sedan komma hem och somna i huset vid hans sida. Så mycket som jag vill ha tillbaka, julen förra året. Vill fira med honom som sist uppe i fjälls, med hans familj :(

Dessa tankar hade jag kunnat förtränga lite bättre på sista tiden. Men sedan han var här förra veckan är dom i mitt huvud hela tiden! Kan inte sluta drömma om oss, en framtid både som par och föräldrar.

Min hjärna går på högvarv nu! Det är hopplöst. Visste ja skulle hamna i detta igen efter att han varit här.

Men tror du kanske att han mår dåligt över sig själv? Att han måste arbeta med sig själv innan han kan tänka på er igen som ett par? Han vill ju onekligen vara med dig och mår bra av det och ni har roligt tillsammans. Kanske bara är att han har personligt jobbigt som gör att han håller distansen ändå? För att skydda sig själv från att luta sig mot någon innan han blir starkare?

Vi skrattar också och trivs ju jätte bra ihop. Och känner man av magkänslan att det finns något där som inte går att nå just nu så är det kanske bara fel tajming. Men rätt person.

Lite så tänker jag.. Urs, trodde aldrig jag skulle vara i denna situation. Jag trodde vi skulle vara med varandra jämt. Han pratade ju om vårat bröllop i somras. Tror inte att någon som är villig att dela sånt vi delat om framtiden och nutiden och planer. Bara tappar nåt. Jag tror det kan avskärmas, men det kommer tillbaka!

Hoppas det iaf.