Hur gör ni när det verkligen INTE funkar med farmor/mormor etc

Jag var precis som du när vi fick första barnet. Så aggro, så noga med att pinka in mitt revir och vara tydlig med att det är MITT barn, hon måste bromsas, backa!

Vet du vad? Hon vet det. Henne mjuka goa tuffa fantastiska lilla bebis är pappa till ditt barn.

Allt hon sa tog jag som kritik. När hon föreslog övernattning såg jag i huvudet hur hon tänkte slita mitt barn ur famnen på mig och sen låta henne gallskrika hela natten efter mamma.

Verkligheten är att farmor faktiskt älskar sina barnbarn högt. Hon vill dem absolut inget illa. Första övernattningen blev av först när andra dottern var tre år och bad att få sova över hos farmor. Äldsta dottern väntade ytterligare några år efter det.

När jag kände mig som mest kränkt och inte orkade mer gjorde jag precis det som du fått som förslag - min man fick åka dit själv med barnen. Jag tänkte precis exakt som du att det var fruktansvärt orättvist att HON skulle stjäla av min dyrbara tid med mina barn.

Det funkade. Mina barns värdefulla tid med farmor är rätt viktig den också. Inte så mycket för hennes skull som för deras. Och när hon kände sig trygg i att jag inte längre hade som mål i livet att minimera hennes roll i barnens liv fick vår relation också en chans.

Hon skickade precis ett sms till mig förresten, det står att det är tråkigt att jag inte kunde följa med idag (sängbunden med smärta) och hon undrar om jag vill att hon skickar med ett par matlådor till mig, och om jag behöver hjälp nästa vecka.

Hemskt elak kvinna som både älskar mina barn och tänker på mig.

För fem år sen hade jag aldrig trott att vi kunde komma dit där vi är idag. För fem år sen hade hon i tolv år varit "en mardröm". Så jag tror dig absolut om du säger "Visst, det gick bra för er, men min svärmor spelar i en helt annan liga."

Prova bara. Du är inte det enda viktiga i ditt barns liv. Du är inte ens lika viktig för ditt barn som ditt barn är för dig. Släpp en gnutta på egot.