Min sambo har mycket högre inkomst och vill ha gemensam ekonomi :(

Jag hade ett ex en gång som förväntade sig att jag skulle pröjsa mest för att jag tjänar mer.

Jag har utbildat mig och slavat som en tok under fem års utbildning på CSN. Jag pluggade till ett så kallat högstatusyrke med bra lön. Vi bodde inte ihop då (hade inte råd att köpa något på endast hans lön och alla vanliga hyresrätter i området var för dyra). Jag hade knappt råd att äta, medan han på sitt knegarjobb fick rätt okej med pröjs i jämförelse.

Under dessa FEM ÅR var det aldrig tal om att han skulle ge mig en slant, betala lite mat när han var över och så vidare. Istället roade han sig med att reta mig för att jag "bara pluggade en massa" och belånade mig ("Fy fan var dumt det är att ta lån!") och att det var så mycket bättre att knega på en gång efter gymnasiet och få 13 500 i hand efter skatt. Jag bet ihop och kämpade vidare. Tog examen. Fick jobb direkt och vi flyttade ihop. Fick ingångslön på 28 000 och gratis jobbmobil. Nu började det genast muttras. Helt plötsligt kunde ju jag bjussa lite, jag kunde ju faktiskt betala flygbiljetterna så betalade han någon billig lunch på Donken när vi var där och så vidare.

Som om vårt förhållande magiskt förändrades för att vi flyttade ihop. När vi pluggade skulle jag inte ha en spänn, det var ju "mitt val". När vi flyttade ihop var det magiskt nog dags för mig att betala "efter min lön" av ren kärlek, tydligen. Nä, jag ville ju göra annat för min lön. Den var ju min belöning för att jag pluggat som en galning och skaffat mig ett bra jobb! Inte så jättekul att då lägga större delen (75-80 % tyckte han var rättvist) på räkningar och annat tråkigt tjafs för att visa min "kärlek". Han är väl inte hora, heller? Varför ska jag behöva försörja en vuxen människa för?

Krävde 50/50. Undantagslöst. Och även det var till hans fördel då han åt som en jävla häst och var den som ville ha det extra bra bredbandet till lägenheten.

Och vilken liten barnrumpa! Vad han tjurade när jag höjde min lön till 32 000 året efter. Som om att jag hade högre lön på något sätt minskade hans lön. Som om han skulle lida av att jag hade sex tusen över i månaden i stället för fyra. Som om jag var personligt ansvarig för hans liv. Jag fattade verkligen inte grejen. Gnäll, gnäll, gnäll.

Jag fick toknog och flyttade ut utan ett ord när han var borta över helgen en gång. Tog mina prylar (tack gode gud för samboavtal, även om han gnällde över det också) och lämnade nog med pengar för 1,5 månaders uppsägningstid (resterande 1,5 fick han vackert betala själv). Guuud vad han bölade och hade sig. Inte för att han saknade mig, utan för att det blev så hemskt dyrt efter att jag drog. Jaha, grattis?! Välkommen till den riktiga världen. Det är ingen rättighet att ha en sambo som ska pröjsa. Gå till soc, människa, om du nu svälter eller inte har tak över huvudet.

Summa summarum, vissa människor ska bara ha och ha och ha! De tror att deras egen lön minskar på något magiskt vis för att sambon har mer pengar! Varje vuxen människa måste väl för tusan försörja sig själva, annars förstår jag inte att man kan välja att ta steget och flytta ihop med någon. Dessutom när man har barn också, som TS. Herre jissus.

Hur kan dina mediciner gåpå 500kr i månaden när högkostnadsskyddet gör att du Max behöver betala 2200kr per 12 månader?!

Ett tips: kan du inte få recept på de mediciner som är 'receptfria'? På så sätt får du in det i högkostnadsskyddet. Vi har det så för laxermedel och ögondroppar till vår son.

Sök socialbidrag så kommer handläggaren att berätta för din sambo hur er ekonomi ska fungera. Han verkar ju inte lyssna på dig.

Finns ju olika sätt att dela på ekonomin:

1) Helt gemensam ekonomi, alla inkomster går in till gemensamt konto som alla kostnader betalas från och båda kan spendera från. Ni får båda full del av bådas pengar.

2) Dela alla kostnader jämnt mot inkomst, behåll resterande inkomst. T ex med 5000 vs 30000 ska du betala 5/35 = 14 % av alla kostnader. Ni behåller det som bli över av egna inkomsterna.

3) Dela kostnader lika, dvs bestäm vilka kostnader som ska delas och betala 50 % var. Behåll resterande pengar från era inkomster. Detta är ju sämst för dig.

Gemensam ekonomi är ju en stor operation, så alternativ 2 tycker jag är rättvis när man har så olika inkomster. Han får ju behålla sin egen lön själv.

Har läst alla inlägg ända fram till detta och undrat om jag är knäpp i mitt tänkande på vad gemensam ekonomi är. För sådär tänker jag att gemensam är, man lägger ihop alla pengar, betalar det som måste betalas, sätter in på sparkonton för bägge om man har utrymme till det då vill säga. Köper mat och ja ni vet allt som behövs, kanske har en viss summa till färskvaror att fylla på med, typ matkonto då, resten kan man ju splitta på rakt av då, så får bägge lika mycket att leka, slarva bort på nöjen eller vad tusan man nu vill. Så ser jag gemensam ekonomi, så har jag gjort, våra inkomster varierade friskt. Vi brukade cigg och snus på den tiden, han snus jag cigg. Detta fick vi köpa för våra nöjes pengar, det togs inte från hushållsekonomin. Ibland uppstod tjafs för jag hade pengar kvar och inte han, men det var inget vi krigade om egentligen. Han hade en förmåga att liksom bara förlora sina pengar mellan fingrarna och vips var de slut och han stod utan snus. Tjafset blev när han tyckte jag skulle betala för den och jag vägrade, men han kunde få låna. De första åren tänkte jag inte så men när det upprepats i ett par år nästan jämt ja då satte jag ner foten, för det var orättvist i det långa loppet. Gav som förslag att vi kunde ta pengar till vårt nikotinberoende från hushållskassan och sen dela överskottet, men då hette det att mina cigg kostade mer än snus, vilket är helt sant och då tyckte han att det skulle bli orättvist att jag kostade mer där  I vilket fall så ser jag delad ekonomi, skönt att jag inte var helt ensam i tråden om det synsättet i vart fall, blev lite orolig där ett tag.

Gällande detta med försörjningsplikt, jo man har det när man är sambo, det går ju inte att TS kliver in hos soc och vill ha bidrag när sambo tjänar såpass, man blir även försörjningspliktig för de barn som finns i hushållet även om man inte är biologisk förälder till dem. Det går att läsa om i föräldrabalken, hittade det när jag läste på om underhållsstöd och underhållsbidrag av ren nyfikenhet när jag kom på att så många ensamstående nöjer sig med schablonbeloppet för underhållsstödet fast de får det som underhållsbidrag då, det är skillnad på dessa saker även om många verkar tro att de är samma. Iaf jag läste att om man tex vill kräva den andra bioföräldern på ett högre bidrag med skäl av att den tjänar mer så tas det även i beaktande om han bor med en ny och dennes barn och baseras på att han även är försörjningspliktig för dem också då. Sen hur de räknar i rena pengar i % av inkomsten per barn osv fördjupade jag mig inte i. Tyckte bara det var intressant att läsa om. 

Som vuxen har jag insett att jag är lyckligt lottad med en pappa icke biologisk som dessutom skilde sig från min mamma när jag var 9, som ändå ansåg att alla vi fyra syskon är hans barn, vi fick samma pengar på skolavslutningar, jular osv eller värdet av klapparna var samma om vi önskat något och päronen la ihop. Det är de sista åren jag fattat hur jävla bra han är jämfört med många andra människor, ju mer jag läser här inne eller ser och hör hur andra har det IRL med ex, sambosar osv så känner jag glädje över att just jag fick denna superfarsa till pappa. Som alltid älskat mig, som alltid funnit där fast jag inte är hans och han inga plikter eller skyldigheter har haft alls. Ungkarln som aldrig haft en vettig längre relation, aldrig ett eget hem axlade ansvaret pappa och aldrig har släppt det. 

Det är inte så säkert att TS sambo vill gifta sig för att bli försörjningsskyldig till TS barn.

Nu är det kanske inte så för er, men jag reagerade mot att äktenskap i sig gör att man klarar sig efter en skilsmässa. Så behöver det inte vara, även om det i regel är säkrare än samboskap.