frågor till mammor

Jag drabbades av en ordentlig förlossningsdepression eller nåt. Kände inte den stora kärleken till mitt barn. Och att umgås, leka och jollra och gulla med honom var bara ångestfyllt. Jag ville så gärna men kunde inte.

Det tog lång tid innan jag lyckades reda ut alla mina känslor (som härstammade från min egen barndom). Det är fortfarande inte helt bra men lyckligtvis så pass bra så att jag numera kan klassas som en tillräckligt bra mamma.

Det som gjorde saker och ting bättre för mig var att jag hittade kärleken till mig själv. Och det gjorde jag delvis genom att återskapa mitt livs historia för mig själv. Jag fann mig själv. Ju mer jag älskar mig själv desto mer älskar jag även mitt barn.

Det blev bättre på det sättet att jag fick en mer avslappnad relation till mitt barn. Och att kärleken som jag hade för mitt barn fick möjligheten att börja växa och bli verklig.

Har du det svårt? Du får gärna berätta om du vill.

Jag har hört att det blir lite bättre när de flyttar hemifrån ;)

Har du en pappa till barnet? Tänkte ni kunde turas om så du (ni båda) kan få både ock. Tror det bara är bra att sakna sitt barn litegrann ibland.

Om jag ska vara ärlig tror jag att det är jävligt jobbigt för jävligt många på grund av den massiva livsomställningen. Vem hade på förhand kunnat föreställa sig att bebisen skulle stjäla hela ens liv liksom??!?

Jag tror att det blir enklare (ett tag åtminstone) när barnet blir tre. Då är barnet mer självgående (förhoppningsvis blöjfri, sover själv och hela nätter, äter själv etc) och det värsta trotset lagt sig.