är jag orimlig?
Behöver lite råd.
är sedan två år tillbaka sambo med en underbar norsk man.
Jag har bott över 10 år i Norge (flyttade direkt efter gymnasiet). Har utbildat mig här och har ett väldigt bra och fint jobb med mycket utvecklingsmöjligheter (även om jag blir trøtt på det ibland men vem blir inte det?)
Vi bestämde för en stund tillbaka att vi skulle flytta tillbaka til västkusten i Norge (vi bor i Oslo nu). Jag har bott på norska västkusten i 8 år- har både utbildat mig och jobbat där. Vi har köpt ett jättefint hus som är klart nästa år. Vi försöker också få barn. Min sambo kommer från västkusten så då kommer vi bo cirka 1 timme från hans familj.
Grejen ær den att jag har börjat tveka inför detta beslut. Har alltid föreställt mig at jag skulle flytta tillbaka till Sverige och att jag skulle bo næra min föräldrar och syskon. Det känns helt plötsligt jättejobbigt att mina barn inte komma vara nära mormor och morfar. Och att mamma och pappa blir ensamma (bor långt från släkten och mina syskon bor andra platser). Har själv jobbat på vårdboende och tycker det är jobbigt med gamla som är ensamma (även om det ær en del år till mina föräldrar är så gamla).
Nær jag tar upp Sverige med min kille blir han sur och arg. Før han menar han har varit väldig klar med att han inte vill flytta till Sverige och att jag alltid har sagt jag trivs och vill stanna i Norge. Vilket jag gör men har börjat tänka på det mer. Nu jobbar min man med ett yrke som bara finns i Norge men det har han sagt att han inte kanske alltid vill jobba med, så då menar jag att det kanske kan finnas en öppning før Sverige. I alle fall vill jag gärna veta att han hade vurderat att flytta med mig om jag verkligen ville tex. om mina föräldrar blir väldigt gamla.
Min fråga är- ær jag väldig orimlig som ber han om detta? VI har det skitbra och enda grejen är att jag saknar min familj. Borde jag växa upp?
Han säger att han börjar tvivla på oss när jag tar upp detta.
