Hur ska man våga försöka igen efter två missfall på raken?
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag vet att det finns många kvinnor här som varit med om samma sak som mig. Jag antar att jag skriver för att få råd, dela erfarenheter och kanske för att till slut kunna förstå och acceptera.
Jag börjar med att berätta min historia.
Förra året bestämde jag och min pojkvän oss för att försöka skaffa barn. Fort gick det och på andra försöket hade vi ett plus. Jag mådde hur bra som helst och hade knappt några symptom och allt gick som på räls. I vecka 9 fick jag en liten blödning, ringde BM som sa att det nog inte var någon fara, men när jag fortsatte blöda, (som en lindring mens) i 4 dagar förstod jag att något var fel. Jag bokade ett privat VUL där det konstaterades att fostret varit dött sedan v 6-7. Jag blev hemskickad och de sa att de bästa var att det hela skulle ske naturligt. Jag började blöda mer och mer och hade så fruktansvärt ont, ringde sjukvårdsupplysningen som sa att det var normalt. Efter ytterligare 5 dagar fick jag störtblödningar och fick åka in på gynakuten. Där konstaterade de att allting var kvar och jag fick akutskrapas.
Den sorg som slog emot mig efter detta var det värsta jag någonsin varit med om. Allting kändes så meningslöst, men efter några veckor gick det lite lättare. Jag lyssnade på läkarna som sa att det var så "vanligt" med missfall och att det inte var någon fara, det var bara att försöka igen, och nästa gång skulle det nog gå bra.
Efter 6 veckor fick jag tillbaka min mens. Försökte efter det men ingenting. Men nästkommande mens kom inte. Gravid igen. Denna gång hade jag jättestarka symptom. Onda bröst och ett konstant illamående. Självklart var rädslan där för missfall hela tiden, det var ju min enda erfarenhet när det kom till att vara gravid. Jag väntade till v 9 innan jag ringde barnmorskan. Fick komma för inskrivning rätt fort. Där berättade jag om mina rädslor för ett nytt missfall och hon menade på att det är betydligt ovanligare att ha två missfall i rad och att jag inte skulle vara orolig, speciellt inte när jag hade så starka symptom. Däremot tyckte hon att jag kunde försöka boka in ett tidigt VUL i v 12 om det kunde lugna min oro. Vi bestämde att jag skulle försöka få ett VUL och att jag sedan i V 13 skulle komma tillbaka och ta alla prover.
I v 11 ringde jag för att boka ett VUL och fick ett bara 4 dagar senare. Redan samma dag som jag bokat VUL:et såg jag en liten, liten ljusbrun fläck i trosorna. Det var allt jag behövde se för att veta att det var kört igen. På natten kom det mer blod på pappret. Jag ville försvinna från min egen kropp, panikångest, oro, ni som varit med om detta vet hur uppgiven man blir. Ringde och fick ett tidigare VUL redan dagen efter. Fortsatte att blöda, som en lindring mens, men med färskt blod. Visste sedan förra gången att det tydligen inte är ett gott tecken om blodet är färskt. Visste från första blodstrimman att det var kört och mycket riktigt fick vi det bekräftat på VUL:et. Här finns ingen aktivitet sa BM och fostret var litet, hon tippade på v 5-6. Blev hemskickad igen för att klara av det den naturliga vägen.
Blödde som en vanlig mens en dag till sedan kom störtblödningarna. Blödde igenom dubbla tenablöjor på 10 minuter. Fick åka in på akuten på kvällen och fick komma in på en gång. Ett till VUL gjordes där det konstaterades att allting var kvar, trots att jag suttit hemma i 4 h och fött ut blodklumpar. Fick akutskrapas igen samma kväll.
Nu står jag här. Mitt i livet, livrädd. Det enda jag fått höra av läkarna är att det är "normalt" att ha två missfall i rad. Jag är livrädd för att försöka igen, vet inte om jag någonsin kommer att våga. Efter att ha läst mycket på nätet har jag förstått att risken för 3 missfall i rad bara är 1%. Rätta mig om jag har fel.
Samtidigt som det sägs att det blir en ökad risk för ett 3:e missfall när man haft två i rad.
Jag tycker att det är fruktansvärt att vi kvinnor ska behöva gå igenom tre missfall för att få hjälp. Allt detta med missfall tar så lång tid, även om jag bara är 31 år känner jag mig stressad. Att skaffa barn är inte enkelt, inte som man trodde när man var tonåring iaf. Det går inte att ta något för givet, livet är bräckligt.
Jag vet inte hur man ska ta sig vidare. Jag känner rent instinktivt att det är något fel på mig. Jag skulle bara vilja ta alla prover och få det svart på vitt, är det något fel finns det åtgärder och mediciner som kan hjälpa en att behålla graviditeten. Ska man behöva gå igenom ett tredje missfall för att få hjälp? Hur vågar man ens försöka igen. Går det någonsin att bli människa igen. Frågorna är många.
Kram på er.