men varför bara fira en enda gång då?
Du åker själv till din släkt och blir firad där och får lite semester och avkoppling. sen kommer du hem och fixar ett firande hemma med dom som önskar komma.
Har ni lantgård eller så? Finns det ingen avbytare som kan komma in och byta av en natt så du och maken kan smita iväg och bo på hotell en natt och fira dig bara ni två?
på så sätt får du fira din födelsedag tre härliga gånger och alla blir nöjda och glada!
Då får du helt enkelt prata med din man och din familj och fråga hur dom hade tänkt sig att firandet skulle gå till.
Vill dom fira dig får dom banne mig ställa upp och hjälpa till också.
Måste väcka liv i den här gamla tråden för jag har ännu mer ångest över det här nu. Maken och jag ska troligen separera men det är inte helt bestämt än. Hur det än blir så kommer det ju inte att vara bra mellan oss på min födelsedag om vi fortfarande är ett par då. Så, ska jag tänka på att planera in något med maken eller ska jag fly fältet och bara fira med mina föräldrar? Om jag inte firar med maken så är det säkert en skymf mot honom? Ska jag fira med både maken och föräldrarna tillsammans? Ensam? Fast om jag firar ensam så blir pappa ledsen. Faaaan, hela födelsedagen är bara fylld med ångest! Hur jag än gör så kommer den att bli skräp och jag påminns ännu mer om hur ensam jag är i världen.
Från början ville jag helst åka med man och föräldrar till ett fint resmål men det känns bara fel nu pga eventuella skilsmässan och alternativen känns inte heller så lockande. VAD GÖR JAG?????????!!!!!!!
Usch, nu blev jag ännu mer ledsen. Ledsen över att jag inte har en massa självklara människor att fira min dag med och ledsen över att min man tycker att det är ingen big deal att skiljas inför en stor födelsedag. Jag blir ledsen över att det bara är mina föräldrar som vill fira mig trots att jag har mostrar, fastrar, kusiner, gudbarn och några vänner som man kan tycka borde vilja fira mig lite i alla fall. Tänk vilken lycka om någon skulle vilja ställa till med en överraskningsfest för mig! Men så blir det inte och det vet jag ju redan men det slår mig verkligen hur ensam jag faktiskt är. Hur lite andra bryr sig om mig.
Jag vet inte varför jag har så svårt att vara egoistisk och göra exakt vad jag vill och strunta i alla andra. Det där med att när någon tänkte på mig senast gör mig fundersam... jag vet inte när det var faktiskt.
Men hur gör jag rent praktiskt? Vi säger att jag vill åka till Irland t ex. Bokar jag bara en resa för mig själv och säger att dom som vill komma dit får komma på egen hand? Säger jag ingenting om vart jag ska? Jag hade ju tänkt bjuda mina föräldrar och betala för dom så det borde jag väl göra nu också? Dom har ju inte gjort något fel. Hur gör jag med mannen? Säger jag att han får komma om han vill eller säger jag att jag ska åka själv? Åker jag själv så blir det bara jag och mina föräldrar och det blir lite knepigt ibland eftersom att mamma och jag inte alltid drar helt jämnt så det finns risk för dålig stämning. Kommer inte föräldrarna så sitter jag helt ensam på min födelsedag i ett främmande land. Stannar jag hemma så är jag kanske med min man som jag inte precis har det toppen med för tillfället. Säger jag att han inte får följa med så sårar jag honom och så slår jag nog en spik i kistan för att skilsmässan blir av.
Aaaaaaah, vilket jävla skit allt är! 
Ursäkta språket men jag är så frustrerad och ledsen.