Mina barn hatar mig för att jag var otrogen..

Jag lovar, jag hade inte gått till en 14-åring och sagt att nu träffar du din pappa, däremot hade jag frågat varför och försökt få dig tänka ett steg till. 

Jag hade även frågat vad som krävdes för att du skulle vilja träffa din pappa för att han ska få möjlighet att berätta sin sida om saken.

Det jag försöker lära min tonåring när det gäller folk som gör en illa. Förlåt personerna, inte för att du ska bli kompis med dom, utan för att du ska må bra. 

Det var förresten rätt intressant, de hade en artikel om just otrohet i någon söndagsbilaga och om jag inte minns fel, så var det en sak som de skrev

blanda inte in barnen, det är en sak mellan de vuxna. Sedan kommer det säkert frågor, men fortfarande så ska man inte delge vuxensaker för barnen och jag tycker faktiskt att det är OK med en vit lögn

OK, då är min fråga än en gång, hur mycket fattar små barn av en sådan sak, vad har små barn för nytta av att veta varför föräldrarna separerade. 
Det är en stor skillnad mot vuxna barn
Men små barn, för dom räcker det med att mamma och pappa ska inte bo ihop länge, de behöver inte veta vem som är orsaken, varför.
Jag skulle nog säga att man är förbaskad olämplig förälder om man för små barn ska berätta vem som är skyldig för skilsmässan och än mer olämplig om man börjar dra in otrohet.

Äldsta barnet är inte äldre än 15 år idag

"När mina barn var små var jag otrogen mot deras pappa."
Jag har inte skrivit någonstans att hon ska befrias från ansvar, men jag anser fortfarande att man gjorde rätt när man för SMÅ BARN inte avslöjar vad som har hänt.
Det här var ju inte igår detta hände, ts har ju barn med den nya och ett av dessa barn blev till när barnen var små

Tycker du att man inför små barn ska säga berätta vem som orsakar skilsmässan, tycker du att man för små barn ska berätta om otrohet.

Självmord, att sticka utan att höra av sig under långa perioder, det är svek som är större
Det spelar ingen roll, jag ser inte en otrohet som det största sveket man kan råka ut för.
Däremot så avskyr jag män som ska kontrollera och styra över en, som går över mina gränser.

Men jag är inte säker på att jag skulle stanna hos en man som var otrogen, det är en annan femma.

Om jag uppfattat allt rätt, så fick barnen reda på det, dock ej av föräldrarna, utan av någon utanför familjen.
Barnen blev arga och har sedan dess inte velat ha mer in minimal kontakt med mamman, säger kränkande kommentarer när de är hos henne.
Dvs det har gått ett år och det verkar inte kommit någonstans alls.

Det finns två barn till som man har glömt, uppenbarligen straffas de också av sina syskon för mammans otrohet. Men det kanske också är rätt och riktigt anser ni.

De vill inte ha med sina syskon att göra skrev hon

Det nästan alla skriver att det är rätt och riktigt eftersom hon och pappan har ljugit för barnen.

Jag ser det fortfarande som att det är en chock för barnen, som är i en känslig ålder, att de måste hantera vuxensaker som de inte är redo för att hantera.
En tonårings värld är svartvit många gånger, många tonåringar har svårt att acceptera att föräldrar har ett sexliv och just detta som barnen fick reda på är ju ett kvitto på att deras föräldrar är sexuella varelser. Att föräldrarna är inte perfekta människor.
Jag skrev tidigare att många tonåringar är vetgiriga och ibland vill de veta saker som de inte kan hantera, just detta är att de fått reda på något som de inte kan hantera.
Det är mycket möjligt (och även troligt) att de lätt hade kunnat räkna ut vad som hänt, då syskonets födelsedag och ålder inte är något man kan dölja.

Kom ihåg, jag har aldrig föringat barnets känslor, jag har hela tiden skrivit att den reaktionen är inte konstig, de har fått information som de inte kan hantera, deras bild av sin mamma har krakelerat.
Självklart ser de detta som lögner och svek, men de inser inte att det de fått reda på hade inte varit något man berättade för små barn

Det är nog inte första gången det kommer hända, för att dra en parallell. Många kvinnor lägger idag ut nakenbilder på sig själv, en del har WEBcam-sex och jag är ganska säker på att om en sådan bild eller en sådan film kommer en tonåring tillkänna i en känslig ålder, kan en motsvarande reaktion som ts barn har, komma. Vad ska man skylla på då. att föräldrarna skulle redogöra för sitt sexliv eller?

För övrigt är jag ganska säker på att det finns många, många familjehemligheter som barn inte bör få reda på, inte heller mår bra av.
Det var någon som skulle berätta för sitt barn att hon hade varit otrogen mot ett ex, vad för nytta då? Vad tillför det barnet om man berättar detta, inte någonting.
Däremot om barnet som yngre vuxen hamnar i en sådan situation och behöver vägledning, då kanske man berätta om sina erfarenheter i motsvarande situation.

Jag har själv en tonåring hemma, som emellanåt är mer frågvis än vad jag och sambon vill.
Han blir jättesur när vi svarar att det är vår privatsak och det är inget som du har med att göra.
Finns säkert saker han skulle bli sur på om han visste, även om det inte alls har med honom att göra.

Personligen undrar jag vad vännen tycker om den rådande situationen, att hon med den informationen spridit lugn och glädje bland barnen

Eftersom hon frågade vad jag upplevde som värre, jag är inte intresserad av att ha relation med en kvinna, så för mig är det just om en man försöker kontrollera mig.
Hade jag varit intresserad av kvinnor, så hade det självklart varit en kvinna som försökt kontrollera mig.

Jag kommer aldrig ha en sådan relation med en kvinna, så att hon skulle kunna kontrollera mig

Det är för att jag tror att han är den enda som når fram till barnen, endast därför.
Jag hade gjort det om jag var ts exman, för att jag hade inte velat att mina barn skulle ha en sådan infekterad relation till den andra föräldern och hade jag kunnat lösa det, så hade jag gjort det.
Men så är jag som person, och jag är ganska säker på att min sambo och hans ex är glada att jag har varit den jag varit. Troligen hade de endast kommunicerat med arga lappar om jag inte funnits där.

Och så länge barnen är mindreåriga så är det tomma hot, faktiskt.
Ja, man har rätt att vara jobbig.
Jag hade aldrig accepterat att min tonåring skulle bete sig så som ts barn gör, inte ens mot sin värsta ovän. Jag hade inte accepterat att han hade betett sig så mot små halvsyskon. Jag hade inte gjort det bara.

Jag hade tagit dom till en kurator/samtalsterapeft/vad som.

Men det enda jag hade krävt, var att lyssna på deras andra förälder, bete sig korrekt när de träffades och behandal sina halvsyskon juste.
Jag hade inte krävt att de skulle ha ett regelbundet umgänge, men jag hade inte tålt kränkande tilltal eller kränkande omdömen.
Förhoppningsvis hade de fått med sig i bagaget att man får skilja mellan sak och person, att en person kan göra dumma saker, felaktiga saker, men man måste ge en person en andra chans

Tja, eftersom jag tänkte i just kärleksförhållande eftersom man lever ihop. Andra kan försöka, men eftersom de inte lever med mig i min vardag, så har de inte den möjligheten.
Men det är en sak som kommit med åldern. Jag hade inte tänkt likadant för 30 år sedan, då var nog otrohet värre, som 50+ så har jag inte samma inställning.

För övrigt så kom jag på något som, för mig, är värre än otrohet, betydligt värre. Det var om det kom fram att min sambo inte älskade mig längre, utan levde ihop med mig, fast han inte ville egentligen.

Mitt ansvar som förälder är att se till att min tonåring inte är kränkande mot någon annan, får jag reda på att min tonåring betett sig illa, då får han höra det. Så ja, det är ens förälders ansvar att förmedla hur man beter sig mot andra människor.

Jag föringar inte tonåringars beteende, men jag har större överseende med en tonåring som beter sig så än en vuxen.
En vuxen person som beter sig så, hade jag inte ens bemödat mig att ha kontakt med såvida det inte det är absolut nödvändigt.
Även om det inte var mot mig

hade jag haft ett vuxet barn som betedde sig illa, Nej, jag hade inte fösvarat det alls, jag hade accepterat känslorna, men inte beteendet.

Jag förutsatte att hon gjort vad hon har kunnat. Jag har fokuserat på vad jag skulle göra om jag var i pappans situation och jag hade gjort vad jag hade kunnat för att barnen skulle få en bra relation med den andra föräldern, även om detta innebar att jag behövde ta ett samtal med den andra föräldern och berättat vad barnen behöver.
Jag hade inte svarat som ts ex.

Och jag hade självklart sagt till föräldern att backa om jag såg att det var det bästa.
hade barnen svarat, just nu måste jag vara själv om detta, så hade jag accepterat det. Men jag hade förklarat för dom att man måste bete sig trevligt även om man inte gillar situtaionen.

jag har inte lagt skulden på pappan, jag tyckte bara att han gjorde fel när han inte ville göra sitt för att barnen inte vill träffa sin mamma.
Jag har inte sagt att han är orsaken, men jag tror inte att han gör saken bättre genom att låta barnen slippa ta itu med det.

Det har tydligen gått ett år, dvs det var inte igår det inträffade. Om det var igår, så hade det varit en annan sak.

Har jag någonstans skriivt att jag lägger hela ansvaret på honom, det jag har skrivit att det troligen den enda vägen att gå. Om han inte vill stötta barnen att försöka få tillbaka relationen till sin mamma, då tar han indirekt på sig en del av ansvaret.
Hur är det när det gäller mobbing, de som inte agerara bidrar ju faktiskt till mobbingen också, även om de inte bär ansvaret för den som mobbas handlingar.

Fast ja ser en viss skillnad Jag förutsätter att ts varit en bra mamma efter separationen, att hon inte varit elak eller dum mot sina tidigare barn. Dvs den tiden som gått mellan separationen och tills dess att barnen fick reda på hur separationen egentligen gått till.
Dvs hon har inte kränkt dom under de åren de gått.
Ja, de känner sig kränkta, men de känner sig kränkta över något som är utanför deras makt att påverka. De känner sig kränkta för att de inte fick reda på att deras mamma varit otrogen.

Det är en komplicerad situation. För de hade inte kunnat säga vad som var orsaken, för

1) Jag anser att man, om möjligt, inte skylla på en förälder inför barnen.

2) Jag anser inte att man ska blanda in otrohet eller sådant när man talar om för barn att man ska skiljas.

Hade mamman varit en kvinna som betedde sig illa (då avser jag de åren som förflutit mellan separationen och nu) mot barnen, hade varit elak, de hade känt sig oönskade etc. Då är det en helt annan sak.

Nu känner de sig kränkta för att de inte fick reda på exakt vad som var orsaken till skilsmässan, att de har blivit undanhållna den faktiska orsaken
Och jag är av den åsikten att nej, det finns ingen anledning att delge barn den faktiskt orsaken, det gör inte skilsmässan lättare för barnen.

 

Vad jag förstått, så har din pappa och hans fru behandlat dig illa, det är inte samma sak.

Men för att återgå till kärnfrågan

Men hur skulle de gjort egentligen. OK, hon bad pappan inte säga sanningen, jag hade inte ens behövt att bli ombedd, jag hade inte sagt det ändå.

Är det barns rättighet att veta varför två vuxna separera, är det barns rättighet att veta detta om sina föräldrar.
En skilsmässa påverkar barnen ändå, oavsett orsak, för barn i den åldern är det inte inressant om mamma/pappa inte älskar varandra längre, älskar någon annan, eller tycker att den personen man lever med är pest och pina utan någon speciell orsak 

Då misstänker jag att hon inte var juste mot barnen under den tiden.
Var hon en närvarande mamma, hade hon barnen varannan vecka, vilket denna kvinna hade fram tills dess bekantingen berättade om den verkliga orsaken till separationen.

Men hur ska hon göra det, när barnen inte ens vill träffa henne?

Relationen med barnen bygger inte på att de inte fick reda på orsaken. De var för små för det. Det hade inte gjort till eller från.
Föräldrarskapet har många mer parametrar än hur man är som partner

Min sambo anser att hans ex är en toppenmamma, han hade så bra förtroende att han utan problem kunde låta vårt gemensamma vara med henne.
Detta trots att hon hade varit otrogen.

Min sambos pappa har alltid varit en toppenpappa, trots otrohet