Vi som just fått missfall men siktar på snart plus!

Då känns det som om vi sitter i samma båt. Hur lång tid tog det för din mens att komma igång? Fick du sätta fart på missfallet på medicinsk väg eller startade det av sig själv efter det konstaterats MA?

Jag är ledsen för din skull. Vi försökte som sagt också i ett år, men vet du vad jag tänker? Att vi nu inte börjar på trettonde eller fjortonde försöket, utan att vi börjar om. Jag måste räkna mitt nästa försök som nummer ett, rent psykologiskt känns det bättre. 

Jag är mest ledsen över att ålderskillnaden mellan barnen drar iväg. Vi siktade på 1,5 år, men hade fått 3 år mellan barnen om denna hade stannat i magen. Det gäller för mig att fokusera på fördelar med längre än 3,5 år nu. 

Ja, hade man sluppit ta hänsyn till att åldersskillnaden växer så hade problemet varit mindre, absolut. Men å andra sidan hade det varit hemskt att råka ut för detta om det var första graviditeten. Nu vet man ändå att man har fullföljt en hel graviditet och man har en liten att trösta sig med. 

Jag har en nära vän som har fyra och ett halvt år mellan sina. Hon har varit till stor tröst i detta. Hon menar att hon upplevt båda sina småbarn på ett helt annat vis än hon skulle om dom varit små parallellt. Dessutom kanske det tär mindre på relationen att ha två små med blöjor, sömnproblem och trotsutbrott. 

Jag är väldigt ledsen. Jag hade liksom hängt upp allt kring denna graviditet och kände när det hände att jag inte hade någon reservplan. Jag trivs inte med min tillvaro idag, har eget företag men ska nog leta anställning. Hela den biten hade jag velat ta då jag var klar med föräldrarledigheten eftersom jag nu endast har barn i fokus ändå. Nu går inte det och jag måste orka ordna upp mitt yrkesliv. Kanske bra det iofs.

Vår relation, ja min kille är otrolig i det här. Han har också varit ledsen, men mest har han varit ett fint stöd. Han tog några dagar ledigt från jobbet för att vara med mig och jag känner att vi kommit varandra närmre måste jag säga. Jag uppskattar honom och den han är lite mer nu än innan, då man hade "råd" att ta saker för givet på ett annat vis. 

Hur mår du?
Hur har er relation tagit allt? Hur gammal är du? Jag har just fyllt 32. 

Ledsen att svar dröjt, jag har inte varit hemma och utan batteri till datorn.

Ok, jag förstår. Du kan fortfarande hinna med fyra barn innan du fyller 31.. ;)
Men jag förstår dig helt och fullt i dina tankar. Jag ältar också. Och ältar och ältar. Jag inser att det inte tjänar någonting till, men det så inrutat att jag inte rår på det. Helst vill jag ju bara bli gravid direkt nu, innan jag ens får nästa mens pga då slipper jag gå och räkna dagar tills jag kan testa mig. Under alla tunga, fruktlösa försök att bli gravida så har jag blivit oerhört ledsen varje månad då stickan visar negativt ett par dagar innan mens. Jag vet att jag nu kommer att uppleva detta så många gånger igen. 
För även om jag nu försöker tänka att det är första försöket och att jag får ge det ett år till, så kommer jag bli lika ledsen. Jag bygger upp hela vardagen kring detta och njuter inte riktigt av det jag redan har. Det har gjort att jag fått svårt att fokusera på jobbet eftersom jag egentligen är programmerad för någonting annat just nu. 
Nu när detta hände känner jag att jag måste orka göra ett helhjärtat försök att få företaget upp på fötter. 

Men jag är också så besviken. Trodde verkligen inte att ett MA skulle hända mig. Kände så på mig att det skulle gå vägen. Tänk nästa gång (om det blir en nästa gång) som vi blir gravida, hur ska vi orka lita på och njuta av graviditeten? 

Detta med att det hände så sent också?.MAn ska gå i 11 veckor nästa gång innan man kommer förbi då det hände. Fy fan säger jag. 

Vad gör du om dagarna och hur tänker du som tröst?

Att läsa vad du skriver är som att läsa mina egna tankar. 
Jag går runt med samma känslor, förhoppningar och förtvivlan. 
Jag möter samma "stöd" från omgivningen som alla är ense om att vi ska vara glada för det barn vi har och för att vi slapp ta beslutet om att föda ett sjukt barn. Bla bla bla. JA, visst är jag glad att det hände nu och inte då barnet var ute- men gladast hade jag ju varit om det inte behövt dö överhuvudtaget. Och att ha ett barn sedan innan kan väl för fan bara förstärka sorgen eftersom man nu vet exakt vad det är man missar?
Folk försöker bara hjälpa till, men inga ord tröstar nu. Jag har tack och lov många som ställer upp och delar bördan och det ska jag förstås vara tacksam över. Faktiskt har jag en hel del i min närhet som också upplevt missfall och hjälper också (även om de tycks ha glömt att klyschor inte bidrar)

Precis som du så har jag bestämt mig för att vänta till ca v 8-9 i graviditeten innan jag gör tidigt vul. Det gjorde jag även i denna graviditet och fick se ett tickande hjärta i v 10. men å andra sidan så gör ett tidigt vul att jag åtminstone inte går i onödan med ett embryo som dött redan i v 5. Om vul ser bra ut så ska jag ändå inte ta ut nån glädje i förskott utan betrakta mig som inte gravid känslomässigt fram till efter kub. Om kub ser fint ut så ska jag våga glädjas och våga berätta för andra. 

Vårt sexliv?jadu, Det enda jag tänkt på det senaste året då det kommer till sex, är barn. Jag har inte njutit alls utan bara sett det som nödvändigt för att bli mamma igen. Synd, men jag kan inte hjälpa det. Och nu börjar det om. Jag vet exakt då vi ska börja, hur ofta vi måste ha det och när vi kan avbryta försöken?Hahah?vilken sexbomb man är.

Ja, jag är glad att ha hittat dig också, det känns som om jag släpper lite på ventilen då jag läser dina svar. 
Igår hade jag en rent för jävlig dag. Jag kan inte förklara varför allt bara ramlade över mig. Iofs var det en vecka sedan beskedet igår, men ändå? Imorse när jag vaknade var jag på precis lika dåligt humör, och när jag gick på toaletten så märkte jag att jag hade ägglossning???
Nä jag vet inte om kroppen luras nu för inte kan man väl få det fyra dagar efter missfallet? Jag ska starta en ny tråd här och fråga om någon upplevt samma. 
Jag blöder lite, men ytterst lite. Endast som färgade flytningar. Jag vågar inte ha sex ännu eftersom jag inte vill riskera en infektion. Men är det äl så kommer jag gräma mig över ett missa försök som kunde ha tagit pga alla hormoner i omlopp nu. Kanske ska jag ringa till gyn och fråga om jag får, haha?.

Hur har du det, jobbar du heltid och trivs du med ditt jobb? 

Jag funderar på att ändå ta ett krafttag och söka mig en anställning någonstans. Jag behöver omge mig folk nu och klarar inte att vara kreativ hemma ensam. Eget företag är kul då man mår bra och då allt flyter, men nu är det för mycket att bära allt tycker jag. 

Har du funderat mkt på varför du fick missfall? På om det var din kropp eller om det var embryot?
Ska vi skriva till varandra på pm istället eftersom ingen annan ändå hoppar in här?

Hej på er båda två! 

Marie11112, jag var i v 11, på gränsen till 12, så jag vet precis vad du lidit dig igenom. En tredjedels graviditet. Då är det bara grymt. 

Men vad är det för intressant ni skriver om att det redan vid befruktningen går snett? Jag har ldrig hört det, men måste säga att det kändes som en tröst att läsa. Så om ägget och spermien har "fel" koder så kommer celldeningen för eller senare att göra livet omöjligt för fostret?
Och är det enligt läkaren orsaken till de flesta missfall?

Precis som du, "s" skriver, så känns det verkligen som om man halkar back i planerna. Nog för att det är ett i-landsproblem om allt bara blir bra i slutändan, men ändå. Vi försökte i över ett år och gick nu nästan tre månader. Om det ska behöva ta 14 månader igen att bli gravida så?.ja.. 

Med vår första dotter som idag är 2,5 år blev vi gravida första gången vi hade oskyddat sex. Jag hade noll koll på varken mens eller ägglossning. Lustigt hur det är. Ibland går jag ändå på detta tjat om att stress och förväntan kan ställa till det, även om det låter lite hokus pokus. 

Hej!

Jadu, svårt att veta vad man ska tro. Sjukvården erbjuder så många teorier om både missfallet och om vad som är bäst efteråt att jag snart stänger av det örat och endast lyssnar till mig själv och min kropp. 
Vi lär ändå inte få veta säkert. Men eftersom det nu är så vanligt att man utreder först efter tre gånger, så finns ju risken att det faktiskt händer igen. Jag personligen känner att bästa skyddet för mig blir att inte se mig själv som gravid förrän den jobbiga tiden är över. 

Hur mår du? HAr du stenkoll på ägglossning och bim och allt vad det är? Kämpar ni aktivt eller kan du ha en viss distans till det?

Hej och välkommen hit!

Vad tråkigt att höra att det var en ofostrig graviditet. Jag förstår verkligen ditt val att hjälpa kroppen på traven! Dels så sitter man ju där med alla graviditetshormoner i omlopp och dels vill man ju inte vara hindrad att påbörja nya försök. Jag förstår din oro kring vad som väntar, jag var i samma situation förra veckan. Alla skräckhistorier som man hört har naglat sig fast, och alla odramatiska historier man hört har försvunnit ur minnet. Men för mig gick det jättefint. Jag hade inte värre smärta än vid en vanlig mens (har iofs jobbig mensvärk).

Härligt att du är på gång med nya försök i huvudet :) äl-tester kommer väl till pass nu när man är lite osäker på sin cykel. 
Lycka till och häng gärna på här och berätta för oss hur allt går. 

Ok, jag tycker att du ska känna dig helt lugn! Det är ovanligt att störtblöda utom kontroll!! Jag frågade läkaren hur orolig jag borde vara om jag tog cytotecen hemma ist för på sjukhus. Hon sa att hon arbetat i 14 år och endast sett ett enda fall där en "hemmaabort" slutat i ambulansfärd. 

Jag blödde nog mindre än genomsnittet. Jag upplevde aldrig att det var värre än en vanlig mens. Det är ju mer klumpigt, vilket kan kännas obehagligt, men mängden var inte farlig. Jag slutade sedan blöda efter ca två dagar och har sedan dess blödit lite till och från. Idag är det 8 dagar sedan och nu har inget skydd på mig alls. Jag kan ha lite blod i flytningen då jag torkar mig, men inte mer än så. Jag ska på återbesök på månad, men vill flytta fram tiden. Jag vill så snart som möjligt få ett ok från läkaren att allt är borta och att vi kan börja om i bebisverkstaden.