Här är en till som velar...
Har två pojkar som hunnit bli 9 o 6 år. Men kan inte komma över känslan att vi skulle ha en liten till. Har känt så i flera år men mår så dåligt som gravid att jag skjutit på beslutet...år efter år. Sen kanske...
Men nu är ju barnen jättestora och jag fyller snart 39! Har lätt panik nu. Släppa det eller försöka. Börja om från början NU? Riskera att få ett sjukt barn o ändra på livet för alla? Fy vad svårt.
MissHopeful: Tyvärr så vill min man inte ha en trea. Dels för att han känner sig klar o att vi har kommit långt med de andra nu. Men allra mest för att jag blir helt störd som gravid. På riktigt. Har fått depressioner och tvångssyndrom med de andra två. Förfärligt. Det är därför det dröjt. Blev helt oplanerat gravid en gång för några år sedan o gjorde faktiskt abort. Orkade inte med den påfrestningen utan förberedelse. Tänkte att det skulle bli sen...men sen kom aldrig o nu känns det konstigare o konstigare och jag ångrar aborten litegrann fast ändå inte. 
Hur diskuterar ni kring det hemma? Vi blir osams o ledsna när vi pratar om det. Känns så tråkigt.
Tror våra stora barn skulle älska ett småsyskon. Men det blir ju mindre resor etc än vad vi gör nu. Enklast vore ju att bara vara nöjd med de två underbara kids vi har.
Miss hopeful: Jag har haft sjukt lätt för att bli gravid och jag vet på timmen när jag har ÄL så vi kan inte riktigt bara se hur det går heller känns det som. Jag förutsätter att jag blir gravid direkt om vi testar liksom. En gång var min mens sen i somras, den är exakt annars, och då blev jag både orolig och hoppfull o allt på samma gång. När mensen kom blev jag glad och ledsen. Skumt.
Förstår vad du menar med att oroa sig för både att det blir o inte blir...så jobbigt!
Men ni verkar ju inte vela alls, ni försöker ju för fullt! :-0
Själv har jag inte ens tagit upp frågan hemma på några månader. Skulle vilka veta vad jag själv vill först...hmmm.
Hänger här ändå! 
Jag o min man har god ekonomi, fasta jobb o stort hus. Ett barn till vore inga problem. Jag tror de stora skulle gilla det, de älskar småbarn.
Men vi har kommit till ett sånt enkelt stadium, de grejar på med sitt o man kan sova på morgonen. Vi har börjat resa en hel del och alla gillar det. Börja om? Känns främmande med vakna nätter.
Men en kompis med lika gamla barn har just blivit gravid och jag är avundsjuk. Så härligt. Fast jag är ju alltså helt emot själva graviditeten...fy fan. Vill inte förstöra livet för mina stora med att bli galen o deppig under en graviditet.
Och så gnager det i mig att jag nog egentligen vill ha en dotter mer än ett till barn. Skäms för det men så är det. Vi har två pojkar o jag har alltid drömt om en dotter. Känns jobbigt att släppa den o säga att nej, det blev ingen. Men det behöver det ju inte bli om vi försöker oss på en trea heller. Kan ju bli en pojk till lika gärna.
Och så är jag skräckslagen för risken att förstöra vårt härliga liv med att få ett sjukt eller handikappat barn. Har tyvärr många sådana barn i vår närhet och jag vill verkligen inte behöva ha det så.