Han var otrogen och jag såg!

Åh, tack vad snälla ni är. Tyvärr så känner jag att jag för tillfället inte orkar älta det med någon, även om det hela tiden snurrar runt tankar i mitt huvud.

Det är som om det inte riktigt vill komma ut. Jag pratar inte med någon, inte mina föräldrar... känns nästan som om det är jag som borde skämmas, som om det är jag som gjort något fel. Allt jag gjorde var att lita på en annan människa, en som jag älskade och högaktade och hade varit med om så mycket med. Trodde det gjort oss till en enad front på något sätt. Tydligen funkar det inte så som jag trodde. Det har ingen betydelse om man är med om jobbiga/glada/hemska saker tillsammans, tydligen kan den andra delen av sig själv (dvs. partnern) glida bort och göra saker på egen hand som skadar familjen, hur mycket de andra än tyr sig till honom och ger allt vad vi har. Vi trodde på honom. Nu är han någon annan. Någon jag inte känner och inte vill känna. 

Den enda sorgen jag känner just nu... är att jag saknar honom som jag såg honom då (förut, innan allt det här hände). Jag saknar så den mannen jag älskade och han finns inte mer. Det är som om någon har dött för mig. Något som har dött inom mig. Jag hoppas jag kan läka bara.

Varför förstår du inte att något har fattats i er relation? Han säger att ni haft problem, du har inte märkt någonting. Det verkar vara dåligt med kommunikation då. Jag tror att ytterst få människor inleder en lång relation på sidan av ifall man har en bra relation.

Har du ett val, dvs vill han fortsätta med dej?

Om ni båda vill så kan ni göra om och göra rätt men om du tror att du inte har del i att han upplevt problem så har ni inte en chans.

Jag förstår din känsla precis! Exakt så har jag känt den senaste månaden. Jag börjar se små glimtar av hur jag såg honom innan men det är fortfarande övervägande dåligt. Jag önskar allt kunde vara som innan men jag börjar acceptera att det aldrig riktigt kan bli så. Jag var övertygad om att jag alltid skulle känna så här, men dom små stunderna där jag ser honom igen ger mig hopp.

Precis det som du o TS beskriver genomled jag också. Det blir en sorgeprocess. Den jag trodde mitt ex var , dog från en sekund till en annan. Det var liksom helt surrealistiskt att se honom i livet fast han inte fanns mer. Så otroligt fruktansvärt hemskt. Man blir totalt fråntagen precis allt.

Och TS , det där med skam - så kände jag också. Helt i onödan. För vem är det som ska skämmas? 

Till er båda ; det BLIR bättre, MEN det är väldigt viktigt att få stöd! Utöver min bästa vän som var helt ovärderlig så  hittade jag bl a en tråd här på FL som kom att bli en viktig stöttepelare för mig.

ok det var en vänlig gest från en tjej, som jag sa har jag varit med om liknande händelse och det är inte ens läge att ragga i den här situationen

Jag har också blivit bedragen och vet hur det känns.

Ta den tid du behöver och älta om du vill.
Men ett råd på vägen är att du berättar för dina släktingar och vänner. De kan säkert hjälpa dig.
Kanske kan du och barnen bo hos dina föräldrar i några dagar t ex så du slipper se honom och hela tiden bli påmind om det som har hänt.
Du ska inte gå och hålla det här inom dig. Du måste få prata ut med någon.

Du måste också prata med din man och försöka få honom att berätta varför han gjorde så här och hur han tänkte när han medvetet valde att gå bakom ryggen på både dig och era barn. Och varför han inte kunde säga något till dig istället för att gå bakom din rygg.
Och låt honom inte slippa undan med billiga ursäkter.
Kräv svar på de frågor du har och tala om att du behöver svaren för att kunna gå vidare och ta ett beslut om hur du vill göra.

Ett annat råd är att ta kontakt med Familjerådgivningen och få prata med en utomstående och bolla era tankar med om det här.
Det viktiga är att du får hjälp och att du får prata och får svar på dina frågor innan du bestämmer dig för hur du ska gå vidare.
Och kom ihåg att inga beslut är mer rätt än andra.
Lyssna på ditt hjärta.

Kram och lycka till! Berätta gärna hur det går!

Det kanske inte är så lätt att förstå att ens partner tycker att något fattas i förhållandet om h*n inte säger något.
Har man problem med något i relationen så är det väl bra om man kan prata om det och kanske försöka hitta en lösning.
Otrohet löser sällan några problem.

TS:

Det spelar ingen roll hur dåligt förhållande han än tycker att han har. Han skall inte ljuga, bedra och riskera ett djupt dåligtmående hos dig, sin partner. Och på det rättfärdiga detta genom att skylla på dig/förhållandet . Lägga skulden på allt annat än sig själv. Han skulle vart man nog och gå hem och tala om vad han upplever är dåligt, vad han vill göra och hur ni vill gå vidare. I en relation går det upp och ner. Ner kan vara djupare än andra ibland. Graviditet, sjukdom, depp, stress, utlandsjobb osv. Ska alla dessa naturliga livsinslag vara ett hot mot relationen ? Ska man oroa sig för otrohet om man inte känner sig tip topp? Nä det är aldrig ditt fel att han är otrogen. Och nej det är inte ditt fel att du blivit invaggad in i hans falskhet där han låtit dig tro att allt verkar rätt okej . Inte svårt att missa i vardagen. Ett gott råd är att inte lägga skulden på dig själv, och låt honom inte lägga skulden på dig. Det är enbart han som äger sitt beslut och handling.

EXAKT!

Otrogna människor är primater utan ryggrad.

Fyfan vad jag lider med dig ts. Sitter här helt stum efter att ha läst din berättelse. Ursh detta ska fan aldrig behöva inträffa och drabba någon människa!! En riktig mardröm. Och detta kan ju hända vem som helst. Man tror man vet var man har sin partner, att man har varandra livet ut efter barn och så många år tillsammans! Men man är nog aldrig säker. Du frågar vad man ska göra i din situation.jag kan bara säga vad jag hade gjort. Jag hade nog inte kunnat se min partner i ögonen igen, tappat tilliten totalt, jag hade förr eller senare behövt lämna för jag hade inte stått ut med mina hjärnspöken efter ett sådant svek. Jag hade inte berättat det för barnen utan fått det se ut som en vanlig skilsmässa.