Hjälp med tänk/gå vidare?

Hej och tack för svaren!
Ja men eller hur. Jag känner lite att det rinner över nu, jag drar mig undan och låtsas att jag har saker att göra, pga det här. Jag bara orkar inte. Och det funkar ju inte heller. På ett sätt förstår jag honom, han är ju lekpappan eftersom dom inte har en vardag tillsammans och aldrig hinner bli osams. Men jag tycker fan man ska stå fast vid sin sak. Inte säga ifrån för att nästa sekund gulla pussa på henne och kalla henne älskling. Klart som fan inte hon tar det seriöst tillslut, när hon vet att han aldrig faktiskt blir förbannad på riktigt. Jag orkar inte se hur förändrad han blir när hon är i närheten och det jobbiga är att det är BARA när det är vi tre, så fort någon annan är med så är han som vanligt, fast kanske en gnutta mer pedagogisk då. Jag vet inte, jag tycker att man ska vara sig själv. Funderat på familjerådgivning, parterapi och liknande av olika anledningar, han har sagt ja till det men det blir aldrig av. Vet inte vad det kostar heller och en ytterligare utgift känns sådär just nu...

Tror ju tyvärr att jag kommer gå ner mig totalt om det här fortsätter, även om det kanske inte verkar vara en sån stor sak. Det är ju känsligt att kritisera en förälder har jag märkt och jag orkar inte bråka. Hur fan tar man upp detta snyggt? Tidigare har han försökt tänka på saker när jag sagt att det faktiskt räcker nu, gällande barnet. Men han glider ju sakta med säkert tillbaka i "samma spår" igen...