Vet inte vad jag hamnat i?
Ok, skrev ett långt jäkla inlägg här som bara försvann.
Behöver fortfarande hjälp att se det här ur någon annans perspektiv, så här kommer en förkortad version.
Lång bakgrundshistoria kort: Man och kvinna träffas på arbetsplats. Stark attraktion uppstår. Man och kvinna befinner sig redan i förhållanden och agerar inte på sina känslor. Efter ett par månader beslutar dock man och kvinna att avsluta sina pågående relationer och se var känslorna tar dem.
Problemet: Efter ett halvt år vet jag fortfarande inte vad jag hamnat i.
Redan från start var jag och Mr Right överens om att ta det lite lugnt och inte kasta oss in i ett förhållande. Vi behövde båda få landa efter våra uppbrott och finna nya vardagsrutiner.
I början var vi rusiga av våra känslor och attraktionen var verkligen sjukt stark.
Även om vi var professionella på våra arbeten, kunde ingen undgå att se den. Då vi båda avslutat våra pågående relationer, fick vi gratulationer av våra arbetskamrater och vår chef - de var glada för vår skull och hade sett det långt innan vi själva gjorde det.
Vi träffas kanske 2-3 ggr/månad, mestadels beroende på att vi bor långt ifrån varandra. Oftast "pratar" vi på sms - de gånger vi faktiskt pratat med varandra över telefonen är det jag som ringt.
Då vi träffas är det superbra. Vi har så mycket gemensamt och delar samma intressen, driv, är på samma våglängd intellektuellt, skrattar åt samma saker, uppskattar samma saker i livet och har helt enkelt väldigt roligt tillsammans.
Sexet är grymt! Inte det viktigaste i en relation, jag vet... men för mig har det stor betydelse.
Under det här halvåret har vi dock varit noga med att inte stressa fram något, men visst bör man väl kunna känna om man är kär eller inte vid det här laget?
Jag berättade nämligen att jag trodde att jag började känna mer för honom än bara förälskelse. Mr Rights reaktion: det är fint med känslor, men vi är på lite olika plats just nu, jag vet inte om jag är där eller inte.
Ok, jag antog att inte ville träffa mig mer, men det ville han visst: han är förälskad, tycker om mig och bryr sig om mig, tänker på mig hela tiden och vill fortsätta träffas.
Efter det här märker jag dock en förändring hos honom. Han svarar inte lika snabbt på sms, det kan gå en hel dag faktiskt, och han har oftare förhinder till att att vi kan umgås. Förstå mig rätt, det är inget fel att vara upptagen, men jag undrar om han inte strategiskt börjat fasa ut mig. Han använde samma teknik på sin tidigare flickvän efter uppbrottet från henne.
I vanliga fall skulle jag avslutat här och nu. Men... jag får så dubbla budskap att jag blir helt sinnesförvirrad.
Han skickar fortfarande sms där han saknar, längtar och rabblar upp allt han dyrkar hos mig. Bilder på sig själv med texter som "kan inte sluta tänka på dig" osv. Träffas vi så frågar han om mina känslor är detsamma, om jag fortfarande känner som jag gör och när jag svarar att de är de men att de är under kontroll, blir han om möjligt ännu mer romantisk. Håller mitt ansikte i sina händer, kysser mig gång på gång, smeker mig, mina händer, talar om hur fin jag är osv.
Han pratar om mig inför sina kompisar, sin mamma och syskon så de snart blir trötta på honom, om hur bra jag är, hur snygg jag är, vad smart jag är osv. Säger han i alla fall.
Enligt Mr Right går det inte att definiera vårt förhållande. Det är något eget. Inget KK-förhållande, något mer... men inte ett riktigt förhållande. Jag vill heller inte kastas in i ett förhållande, men nog borde det väl kunna finnas lite mer utrymme för att träffas eller åtminstone planera något tillsammans som innefattar våra vänner, en tillställning eller liknande?
Nu har jag nyss kommit hem från Mr Right. Jag reste till honom för att känna efter vad fan det här är. Det var som vanligt supermysigt. Han har förberett för att jag ska komma, köpt hem sånt jag gillar, städat, tänt ljus. Och vi skrattar, umgås, tar konstant på varandra, diskuterar saker, lagar mat tillsammans, har grymt sex, går på stan och strosar och bara har det bra.
Mr Right är alltid väldigt fysisk, även då rör oss ute i hans hemstad. Han håller handen, stryker mig över ryggen och kysser mig gärna offentligt. Vi har många gånger mött bekanta och han presenterar mig alltid.
Jag fattar inte. Och han kan inte förklara.
Han säger att han egentligen brukar vara väldigt lättskrämd då något börjar likna ett förhållande, men att han inte skräms av mig. Att allt känns jättebra. Men att han inte vill, eller kan, kategorisera vårt förhållande. Han vill inte att det ska bli en lek med känslor, att vi är för viktiga för det, och att det är viktigt att vi mår bra i det här.
Två diskussioner ,efter vårt senaste möte, stannade hos mig och gör mig förbryllad:
Diskussion 1: Mr Right frågade om jag brukar få komplimanger på stan eller krogen. Jag svarade att jag får det men att jag försöker se det som just komplimanger och inget att lägga nån större vikt vid. Jag vet att jag ser bra ut men det är inget jag bryr mig särskilt mycket om. Nackdelarna är oftast större än fördelarna.
Mr Right ser besvärad ut så jag försöker vända diskussionen och påpeka att han själv ser bra ut och att kvinnor säkert lägger märke till honom också. Men då tar han upp saker hos sig själv som kanske inte direkt motsvarar den gängse normen för maskulinitet. Jag kontrar med att det är just de sakerna jag gillar mest, han blir.. betryckt? Osäker? Generad? Jag vet inte, men nån slags reaktion är det i alla fall.
Diskussion 2: Jag och Mr Right diskuterar ofta resor, såna vi gjort och såna vi vill göra. Mr Right har också gjort två resor på egen hand sedan vi började träffas.
Jag har också planerat en resa men vill inte gärna resa ensam, så jag gick med i ett nätverk för de som bor i samma stad som jag och hoppas på att träffa andra, vettiga personer att resa med. När jag berättar detta för Mr Right får han genast en bekymmersrynka: det är inte bra att resa ensam som tjej. Nä, säger jag men jag gör ju inte det... jag reser med andra. Nu vill han veta när jag tänkt åka, vilket resmål jag har, om det måste vara snart osv. Här blir jag lite irriterad, det ska erkännas! Jag har anpassat mig efter hans frihetsbehov och han har "fått" resa, åka på fester och konserter hur han har velat. Överenskommelsen måste ju rimligtvis gälla mig också. Så jag säger: Det är ju inte som om jag annonserar på nätet: singelkvinna letar resesällskap och att jag åker med förste bäste sexualsadist. Jag letar som singelkvinna i ett nätverk där jag ska lära känna människor jag kan resa med tryggt och säkert.
Han är fortfarande inte nöjd men diskussionen slutar där.
Jag kunde inte låta bli att understryka att jag ser mig som singel, mestadels beroende på hans understrykningar om att vi inte har ett förhållande
När jag kommer hem får jag fortfarande supergulliga sms och han tackar för att han fått träffa mig. Jag skriver att han alltid får mig att känna mig så komplett och han kontrar med att det är så bra att vårt utbyte funkar på så många olika områden. Är jag överkänslig här... men utbyte? Som i byteshandel?
Herregud, vilket rörigt inlägg. Kort version, tjena.
Vad tror ni? Har jag träffat på den största playern genom tidernas historia? Kan det här verkligen bli något eller är det bara ett slöseri med tid?
Tänker på något sätt att om han inte vill ha hela mig så ska han inte få någonting, inte min vänskap heller (iaf inte just nu för det gör för ont).
