Livet med min sambo (jättelångt)
Lite bakgrundsfakta: vi är båda runt 25, varit ihop i lite över två år. Jag har pluggat heltid hela tiden medan han precis fått jobb efter att ha varit arbetslös i nästan 2 år. Han jobbar 11-20 och har 5 minuters gångavstånd till jobbet, jag pluggar 8-17 och har ca en timme till skolan.
Det har kommit gradvis typ, men han respekterar inte mig alls längre. Så som jag lägger fram det nu undrar jag själv varför jag inte bara lämnar honom, men eftersom det kommit lite i taget hoppas jag ännu att han kan gå tillbaka till den omtänksamma killen han var i början. Här är lite exempel på hur han är nu:
- När jag kommer hem kl 18 handlar jag (ringer ALLTID och frågar om han vill ha nåt speciellt) och lagar mat, äter ensam och sätter mig sen och pluggar (tuff linje). Han kommer hem ca 20.30. FLERA gånger har han då klagat på att jag inte möter honom i hallen med en kram och en puss och erbjuder honom ett glas vatten eller mat direkt. Han fattar liksom inte att jag sitter och pluggar vid datorn eller antecknar och inte bara kan slänga ifrån mig grejerna. Det är inte heller så att HAN frågar mig om han kan hämta nåt, det är enbart mitt jobb trots att vi båda "jobbat" lika mycket under dagen. När han kommer hem är han dessutom ledig eftersom han lämnar jobbet på jobbet, medan jag fortfarande måste sitta och plugga flera timmar. Inte heller då frågar han hur det är eller så, utan sitter vid TVn bara.
- Det är bara jag som städar, även om jag har minst tid. Jag ser ju hur det samlas i pappersinsamlingen, HANS disk står kvar i vardagsrummet, HANS smutskläder vandrar ut i hela lägenheten. Och ändå är det bara jag som städar, för att JAG måste sitta i äcklet och plugga. Jag har bett honom snällt att plocka upp sin egen smutstvätt/disk och det tar MINST en vecka innan nåt händer. Tar han hand om det läggs det först på en hög på sängen, eller på golvet, eller knökas in i hans garderob igen. När jag efter en vecka skriker "TA UPP DINA STRUMPOR" då är jag jobbig och bitchig osv.
- Han har slutat be mig göra saker, nu bara kommenderar han mig. Det har blivit helt extremt. I början var det "ge mig sladden där" eller "ge mig saltet". Nu imorse öppnade han kylen för att se vad det fanns och sa "ta ut osten" när jag stod vid köksbordet?! När han för en gångs skull BER mig göra nåt åt honom kan han aldrig säga tack eller nånting för det.
- På helgerna äter vi frukost tillsammans (han sover till 10.45 på vardagarna) och som jag skrev ovan har jag frågat honom 4-5 ggr i veckan om jag ska handla nåt åt honom. Det finns ALLTID flera sorters bröd i frysen + knäckebröd och kex, flera sorters pålägg och grönsaker, yoghurt, mjölk och minst 2 sorters flingor. Dessutom ägg, makrill, kakor och bullar, gryn att göra gröt på. Det som köpts hem av mig alltså. Ändå kommer han in i köket varje lördag och säger när jag frågar vad han vill ha "det finns inget att äta". Jag radar upp förslagen och han säger "uuh, äckligt".
Samma sak när han kommer hem på kvällen. Han är hungrig och frågar vad det finns, oftast har jag lagat nåt snabbt och lätt, typ grönsaksgryta eller låda i ugnen, paj ibland. Han ratar det VARJE gång. Då har jag också frågat när jag handlar vad han vill äta, och han säger "spelar ingen roll". Istället beställer han hem pizza på kvällen.
- Jag får aldrig göra nåt själv. Han blir utbjuden varje helg av sina kompisar, och de gillar inte mig (lång historia men inte mitt fel). Jag har inte haft så många kompisar eftersom mitt ex inte lät mig ha vänner och jag har haft svårt att skaffa nya. Jag uppmuntrar dock honom (nuvarande) att träffa sina även om jag inte får följa med, och han går iväg med orden "jag är hemma till midnatt". Även om jag nån gång ber honom stanna hemma går han ändå. Han kommer aldrig hem innan 3 och hör inte heller av sig för att berätta att han blir sen. De ytterst få gånger jag får erbjudande om att följa med "mina" kompisar (jag har EN killkompis) så är han grinig och sur hela dagen, för att sen på kvällen dampa loss totalt tills jag ger mig och stannar hemma. EN gång har jag varit på en "fest" med bara tjejer i klassen, han var ensam hemma i TVÅ timmar och när jag kom hem, spiknykter, klockan 23 så grät han hela kvällen för att han "känt sig så ensam". Han hade inte ätit nåt för att han blev så "deprimerad av att äta middag själv" (välkommen till min vardag).
- Och så det som stör mig mest av allt. Då vår ekonomi inte är jättebra och vi inte har bil och sådär så får vi planera när vi ska handla tex på IKEA eller storhandla mat. Ofta på lördagen. Det planerar vi kanske tisdag/onsdag. Ändå blir det så VARJE lördag morgon att han får ett samtal från sin pappa att han ska komma hem och fixa nåt och han bara rusar iväg. Ingen förvarning dagen innan eller så. Kvar är jag ensam och ba... jaha. Antingen storhandlar jag själv det jag orkar bära, eller så får det vara till nästa vecka. Även saker vi planerat tillsammans, tex att vi ska gå och simma eller gå ut och äta, blir inte av eftersom han inte kommer hem i tid. Idag är en sån dag, vi skulle träna tillsammans och sen laga mat och äta mysigt på kvällen. Han kollar TV medan jag äter frukost ensam, sen rusar han ut för att "pappa är här om 2 minuter". Inte ett ord om när han kommer hem eller nånting, men jag antar att jag äter middag själv idag med...
