orkar inte med kraven
Åh vad jag känner igen mig. Är oxå singel och livet känns sjukt ensamt ibland. Visst trivs jag med mig själv - eller Har jag bara vant mig? Men ibland känner jag så starkt att jag bara vill ha någon att prata med. Umgås med. Som får mig på andra tankar. Jag vet inte.
Jag har ingen tid att passa, så vissa dagar har det faktiskt blivit så att jag legat hemma Hela jävla dagen. Det är hemskt. Men känns skönt ibland. Vissa dagar på skolan (jag pluggar) så kommer jag på mig själv med att "denna dagen va värdelös" - det här med carpe diem är långt borta :D men vissa dagar känns verkligen som att jag kan ha och mista dom lika gärna.
Jag beskriver min känsla som att jag dukar under från alla krav. Allt om framtiden. Vill lägga mig under en sten och sova. Vila. Skölja ur huvudet. Återkommande tanke är att jag är på fel plats.
Ah, med detta vill jag bara säga att jag känner igen mig. Du är verkligen inte ensam.
Jag läser mycket om självhjälp. Ibland funkar det superbra. Ibland, som nu, är det som att det inte är någon el i uttaget när jag försöker koppla i sladden.
Tänker oxå att en partner eller en riktigt bra vän vore lösningen. Man ska inte underskatta relationer men man vill ju vara självstående med...