Gränssättning för barn

Där ser man hur viktigt det är.....

Jag kan bara peppa er att jobba vidare och stå på er. Och samtidigt ge stora barnet tid när det går, utan konkurrens med lilla. Så att hen också känner sig älskad och betydelsefull. Och så att det inte hela tiden går ut på att få stora "ur vägen" eller slänga åt henne/honom något så att hen håller sig lugn. Utan att verkligen engagera sig och ge av sin tid. Tex. på kvällen när den andra föräldern kommit hem.

Det är ett jäkla slit men det ger utdelning så småningom, jag lovar. Hela syskonskapet är ju ett OS i att dela med sig men det är såklart att det är ovant för alla i början.

Det är aldrig för sent!!
Men det är såklart att det äldre barnet är van vid att ha det på ett visst sätt och måste lära sig att det är nya förutsättningar som gäller nu. Samtidigt som man själv är mör och känslig och allt sånt där med det nya lilla barnet....

Ganska mycket löser sig faktiskt om man låter barnet prova ibland. Att gå utan alltså.

Gå utan vantar en stund och sen vill leka i snön och göra snöboll? Inte så skönt.
Gå utan skor? Efter en meter är barnet blött om fötterna och fryser. Inte heller så skönt.
Skriker och vill smaka mammas kaffe? Visst, smaka du. Inte så gott.
Smaka smör? Jättegott i fem sekunder, sen inte så skön känsla i munnen.

Att dra lärdom av trial-and-error funkar inte på jättesmå barn. Men ju äldre de blir, desto mer minns de av känslor osv. Om man dessutom har vissa grejer som bara måste på, så kan man vara lite mindre hård med andra grejer. Typ overall jämfört med mössa/vantar. Skit i vantarna då men overallen SKA på.

Sen vill jag tipsa om att inte ge barn för många val!
Små barn kan inte hantera det alternativt så vänjer de sig vid att få sin vilja fram eller att alltid få vara med och välja.

Småttingar klarar sig alldeles utmärkt i de kläder som föräldrarna valt. Det har vi försökt hålla rätt stramt. Då har vi också lämnat utrymme för dem att välja när det verkligen har varit befogat, som när vi ska på kalas exempelvis.

Jag tycker inte heller det är någon fara med att barn blir ledsna eller gör väsen av sig. Jag har vänner som sticker åt barnet ett kex, nappen, en leksak eller börjar "dalta" direkt barnet blir ledset. Varför? Livet är inte rättvist alltid.
Barnet gråter när det inte får som det vill. Jag som vuxen kan hantera besvikelser och nederlag på annat sätt. Men vi känner antagligen samma sak.