Gränssättning för barn

Det jag menade var att jag sätter på mitt barn säkerhetsbältet för min egen skull. För att jag vill det. För att jag känner ett ansvar för mitt barns liv. För att jag älskar mitt barn. För att jag önskar och hoppas att mitt barn ska ha ett långt och lyckligt liv.

Mitt barn däremot skiter i bilbältet. Han bryr sig inte ett dugg. Eller, helst av allt skulle han vilja slippa.

Jag kör över honom varje dag när jag tvingar på honom säkerhetsbältet. Inte för att jag kanske har rätt att göra det utan för att jag kan och vill köra över honom. Jag gör det för min egen skull. Om det även är för hans skull vet ingen. Han säger nej men menar han det verkligen?? Who knows liksom..

Tycker du? Nej. Hon bestämmer över sig själv. Det betyder att hon bestämmer om hon vill äta eller inte, när hon vill gå på toaletten, vilka kläder hon vill ha på sig.

Hemma bestämmer vi tillsammans - vi pratar i familjen om vilka regler som ska gälla hemma. Vi hoppar till exempel inte i soffan, vi ritar inte med tuschpennor på möbler och så vidare.

Jag ser alltså ingen motsättning mellan mitt första och mitt sista stycke.

Hur jag lär henne att lyssna till andra? Dels pratar vi mycket om att alla har rätt till sin egen person och sin egen kropp. Precis som hon får säga nej till kramar så måste hon lyssna när andra säger nej. Eftersom jag vill vara ifred på toa så är det inte okej att öppna dörren när jag är där.

Och ja, givetvis finns det saker som vuxna måste bestämma. Men man kan göra det på olika sätt. Jag bestämmer att hon måste ha hjälm när hon cyklar och åker pulka. Hon bestämmer om hon vill cykla och åka pulka under de premisserna, eller om hon vill avstå. Jag skulle aldrig tvinga på en hjälm på hennes huvud, men jag skulle konfiskera cykeln eller pulkan. Hennes kropp, hennes sfär, hennes huvud. Men min känsla för farliga konsekvenser och mina erfarenheter av vad som kan hända.

Ja, absolut. Det är den största utmaningen i mitt föräldraskap - att förhålla mig till makten jag utövar över mitt barn.

Jag är inte rädd för att hantera hennes känslor över ett beslut jag fattar som jag anser vara välgrundat och inom mitt ansvarsområde. Men ja, jag har väldigt svårt att hantera hennes känslor över att jag kränker hennes kroppsliga integritet - oavsett om det handlar om att jag tvingar på henne bilbältet när vi har bråttom och det inte finns något alternativ mer än att tvinga henne eller komma för sent, eller om det handlar om blodprov som måste tas eller liknande.

Dessutom är ju gränserna flytande. När sätter jag en gräns för mig och min kropp och när sätter jag den för henne och hennes? När går förhandlande och lirkande och resonerande över i hot och manipulation? Jag tycker inte alls att det är självklart.

Men fortfarande tycker jag att "gränssättning" är ett problematiskt begrepp - och att många som använder sig av det faktiskt inte vet riktigt vad de menar.

Jag vänder mig emot hela världsbilden av att barn är vildar som ska tämjas. Ja, jag vet i många saker bättre än mitt barn (mindre ju äldre hon blir), jag är större, jag är starkare, jag är mer vältalig. Men det innebär inte att jag ska utöva all makt jag bara kan lägga vantarna på.

Här har du exempel på just detta som vi som har barn som fått "bestämma" över sig själva.
Jag förstår vad Anna menar
Vissa saker får man varken som barn eller vuxen göra, så är det bara. Även om man inte gillar det, det har inget med att köra över barnet (jag tvivlar inte på att Anna, som jag, har tagit eller tar i de konflikter som ibland uppstår när barnets/toonåringens vilja inte fungerar)
Man låter barnet få besluta i det de kan besluta efter mognad.

Att inte köra över barnet innebär inte att man inte tar sitt föräldraansvar när det behövs. För självklart har inte barnet den erfarenhet, kunskap eller mognad för att ta alla beslut som det ställs för. Men man kan ta beslut och göra saker som barnet inte gillar, utan att köra över barnet, det går utmärkt.

Det är ju också en viktig sak man lär sig som barn, att bli lyssnad på innebär inte med automatik att man får bestämma.

I livet kommer hela tiden nya situationer, och då kommer det automatiskt in. Vissa saker kan barnet möta utan problem, vid andra tillfällen måste man som förälder gå in och vägleda barnet.
Gränssättning kommer hela tiden, så fort du möter en annan person så möter man en gränssättning, den personens egna gränser.
Jag hade också lyft bort mitt barn, vrålandes, i samma situation, absolut.

Som jag skrev, jag har aldrig varit rädd för att ta någon konfilkt om det behövts, men jag har valt konflikterna. MIn uppgift som förälder har inte varit att sätta gränser, för de finns där automatiskt, mer i såfall att lära barnet att hantera det faktum att världen är full av möjligheter och begränsningar.

Så för mig är det fel infallsvinkel att som förälder fokusera på gränssättning.

Självklart, men jag tror många ser oss med mjukare förhållningssätt, att vi inte klarar av att ta konflikter och är livrädda att göra våra barn ledsna, så är det inte alls (även om det förekommer) utan vi väljer våra konflikter, precis som du skriver. Är detta värt att köra över barnet för att visa att jag har rätt som vuxen är nog den frågan vi ställer många gånger (men inte alltid, för nog sjutton har jag också kört över min grabb i frustation absolut, men inget som jag ställer på min plussida)