Trött och frågande bonusmamma

Ja, jag tycker att man kan säga till dem att hjälpa till. Detta är ju ungdomar som du levt med sedan sex år tillbaka. Nej, jag tycker inte att man förvisar en 17-åring ut ur gemensamma rum för att man vill vara ensam med sin gubbe och ha egentid - då får man själv ta med gubben och dra sig tillbaka till något annat rum. Ja, jag tycker absolut att man kan gå ut och äta och lämna ungdomarna hemma.

Men om din man inte vill göra så utan vill vara med dem hela tiden, då är det ju främst där som problemet ligger och där som problemet måste adresseras. Du får väl utreda om det finns någon kompromissvilja hos honom, gör det inte det och du anser att problemet har stora negativa konsekvenser för dig och för ert förhållande så är kanske särboskap något att tänka på. 

Ja, det var kanske lite optimistiskt tänkt av dig. Tonåringar har svårt för att bli tillsagda, de vill bli behandlade som om de är vuxna men de vill samtidigt behålla alla privilegier som de hade som barn. De vill inte bli bortgjorda och de kan stundtals vara en smula lättkränkta, så man bör bemöta dem med respekt och stor saklighet när man vill få dem att prestera något som det inte ligger en uppenbar vinst för dem själva i.  

Jag tycker att det bästa sättet att hantera tonåringar är att se till att samarbeta med dem. Förmodligen tycker de lite synd om farsan när du inte är där och då kan det plötsligt kännas lite kul att fixa och städa och pilla med grejer i hemmet. När du är där så har de vant sig vid att du tar hand om det mesta och de har antagligen också fått uppfattningen om att det är du som har satt standarden hemma. Prata med dem om just det, vad ska ni ha för slags standard hemma? Vad av allt är viktigast för dig och för dem? 

Tonåringars (brist på) ork och uthållighet påminner en del om väldigt små barns. De gör ofta saker i "ryck", behöver variation på sysslor och uppgifter, de behöver ibland utmaningar och ibland behöver de överseende, hjälp och en villighet från vuxenvärlden att låta dem komma undan med lite slappande utan att det genererar någon upprördhet. 

Men ja, prata med din man och se hur långt ni kan komma. Och tänk på att om problemet upplevs som störst av dig så bidrar det till att de andra har en inbyggd förväntan på att du också ska ta störst ansvar för att lösa det. Så tror i alla fall jag att de kan tänkas känna.