Hjälp jag har blivit bitter...

Jag har skrivit trådar här förr. Om min sambo som ständigt var otrogen och som skyllde allt på mig, att jag misshandlade honom psykiskt samtidigt som var jag för tråkig och intetsägande mm mm mm (kan hålla på länge).

Till slut blev det separation. Jag klarade inte av att vara intim med honom på grund av hans otroheter, och han ville inte ha ett förhållande utan sex. Så han lämnade mig.

Det tog lång tid innan vi flyttade isär (svårt med bostad) och under den tiden började han dejta andra. Jag hade tillgång till hans mejl och såg några gånger i den. Om hur han bad på sina bara knän till flera olika tjejer om att de skulle gifta sig och skaffa barn (när de träffats i några månader?!), att han skulle göra vad som helst för dem, han lovade att han skulle bry sig mer om dem och deras framtida barn än sina äldre barn (som han har med mig) och annat som lät totaldesperat. De flesta dissade honom ganska fort för att han bodde ihop med mig fortfarande, men ett par träffar han fortfarande vad jag vet.

Till slut ordnade det sig med bostad och jag tänkte att jag skulle kunna andas ut och börja skapa ett nytt liv.

Men det nya livet (som pågått ungefär ett halvår) gör mig deprimerad. De allra flesta vännerna har svikit. Barnen är nästan bara hos mig, men säger att det är bättre hos pappa eftersom han är glad och jag är ledsen och det påverkar dem.(Jag gör mitt allra bästa för att vara positiv och jag har julbakat och ordnat gran och allt som vanligt, har attityden "nu fixar vi tillsammans, vad kul") Jag känner mig inte redo för internetdejting, men jag har varit ute en del med bekanta. Och där har jag fått bekräftat att jag är totalt ointressant för alla män. Mina vänner blir uppvaktade och får i princip freda sig, medan jag är som osynlig. (Vi är alla runt 45 och ser ungefär lika bra ut skulle jag säga. Vi går på ställen med "äldre publik" så det är inte bara en massa 25-åringar som letar milfs). Det enda som fungerar är jobbet och träningen. Jag har fått svårt att sova för att jag vaknar och känner den extrema ensamheten som kommer vara resten av livet. Att aldrig höra ihop med någon igen. 

Jag vill inte ha någon kk eller liknande. Jag längtar efter en relation med någon som älskar mig och som bryr sig om mig, som vill mig väl. Jag känner som att jag har mycket att ge...men på grund av min ålder är det ingen som vill ha mig.

Mitt ex har glidit vidare som på ett moln. Han fick ett uppvaknande när vi skiljde oss och har fått flera nya bra vänner i nya sammanhang och är eftertraktad av kvinnor 10-15 år yngre än honom. Han dejtar mycket och har ett förhållande med nån kvinna som kanske verkar på väg att bli mer seriöst. Han har återfått glädjen och motivationen i livet och säger att det var mitt fel att han mådde dåligt under många år och gjorde dumheter.

Jag har försökt minimera kontakten med honom eftersom det ändå känns lite lugnare när jag slipper träffa honom och prata med honom. Försöker att inte tänka på honom och hans nya underbara liv. Pratar bara väl om honom med barnen!

Vill inte vara bitter. Vill ha det bra. Hur tusan gör man när det känns omöjligt att vara lycklig när man är ensam? Jag går och pratar med en psykolog och visst, det avlastar på nåt sätt men det hjälper inte mot min grundkänsla av att sakna att "höra ihop" med någon...

Någon annan som känner likadant? Eller som har någon solskenshistoria om att bli lycklig på egen hand? Orkar inte med det här nattsvarta...