Hur är det för er med barn mellan 3-8 år?

Anonym (Hur?)

Äldre 19 Dec 11:13
30 svar

Citera Återställ Anmäl

Hur är det för er med barn mellan 3-8 år?

Jag har jobbat mycket mig själv den senaste tiden vad gäller tålamod, lugn och att visa barnen ett förstående sätt. Mina döttrar är 3,5 år, 5,5 år och 8 år. Jag är sååå trött, all min energi går åt till att hålla tålamodet. Det ständiga pockandet, gnällandet, tjafsandet och allt som som önskas och krävs är för mig extremt svårt. De sliter ut mig totalt ibland.

Jag vill egentligen inte ha råd, vill mest höra om andra känner igen sig? Är jag lätt uttröttad tror ni eller är det såhär?
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Hur är det för er med barn mellan 3-8 år?
Anonym (Hur?) Trådstartaren

Äldre 19 Dec 12:44

#1

Citera Återställ Anmäl

Ingen?
Anonym (Hur?) Trådstartaren

Äldre 19 Dec 14:05

#4

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Maria) skrev 2014-12-19 13:27:25 följande:
Känner så väl igen mig. Mina är snart 7.

Gnäll på varandra, oss, tjafs om allt från att syrran nog fått större clementin till vem som skall duscha först osv. Nej, det är nog så det är, är bara glad över att det verkar vara i perioder och denna har varit lååång så hoppas på lite lugn snart.

Alexi skrev 2014-12-19 13:06:50 följande:
Mina barn är 4 och 6 år. Och det som verkligen gör mig så trött ibland just nu är gnäll och tjafs. Mellan barnen och till oss föräldrar. Plus alla prylar som slängs överallt, jag blir tokig på allt plockande.

Tack för svar! Men känner ni er totalt utslitna i huvudet ibland? Har funderat på om det är nåt fel ibland på mig, kanske ADD el liknande. Jag blir så matt o det krävs hela min ork att hålla mig från att bli jättearg.
Anonym (Hur?) Trådstartaren

Äldre 19 Dec 19:16

#8

Citera Återställ Anmäl

Alexi skrev 2014-12-19 15:03:20 följande:
Jag blir jättearg och där emellan absolut sur och irriterad, hotar och mutar. Vet inte vad man ska vara för ängel annars?

Nej, det är svårt. Har vuxit upp i ett med mycket destruktivitet. Min mamma har en svagbegåvning bl.a. Jag vill bara vara mjuk, pedagogisk och förstående. Men till sist blir jag jättetrött, less och otålig.
Anonym (Hur?) Trådstartaren

Äldre 21 Dec 08:34

#18

Citera Återställ Anmäl

Japp, känner igen! Blir så besviken!

Alexi skrev 2014-12-19 22:01:11 följande:
Men ts, det är viktigt att visa känslor också, alla känslor! Annars lär du ju barnen att man inte får bli arg, ledsen, trött, sur osv. Och det tycker jag är mänskliga känslor.

Jo, men jag kan visa känslor o är en tydlig och gränssättande förälder. Har bara så svårt att bli lagom arg o hålla mig till sak, blir till sist skogstokig o kritiserar. Jag är en känslomänniska o visar barnen mycket känslor, men jag måste lägga band ofta på mig för att jag inombords känner att jag kokar över ofta. Det är ju inte rätt att alltid ta i från tårna, det mår varken jag bra av eller att barnen lär sig av.
Anonym (Hur?) Trådstartaren

Äldre 21 Dec 08:42

#19

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Hur) skrev 2014-12-20 09:36:06 följande:
Ni som skriver att ni jobbar med ert tålamod, hur gör ni exakt? Terapi? Och vilka medvetna strategier t ex? Behöver verkligen mer/bättre tålamod, men känns som att jag förlorar det slaget dagligen...

Jag försöker bli mer medveten o inte bara reagera. Går undan och kommer tillbaka. Det är bara att det blir så ofta vissa dagar så man måste gå o hålla in andan konstant. Mina två äldsta är för sig två lugna, fina barn men har sina stunder. Den minsta (snart 4 år) är väldigt krävande o skriker, gnäller o tjafsar dagarna i enda. Hon tröttar ut mig mycket o en strategi är att jag hjälper henne med mycket för att jag hellre gör så än blir konstant arg. Kanske fel men jag orkar inte höra henne gapa.
Anonym (Hur?) Trådstartaren

Äldre 21 Dec 17:04

#21

Citera Återställ Anmäl

Anonym (kalabalik) skrev 2014-12-21 15:26:58 följande:
Jag tror att det är svårt att hitta sätt som fungerar i ögonblicket. Har man inte tålamod så får man inte mer av det när man mest behöver det.

Jag tror faktiskt att du gör rätt i att hjälpa din 4-åring. Det hämmar kanske hen i längden (och försvårar ditt liv i längden) men det känns ändå som ett bättre alternativ än att jämt gorma på henne och sänka hennes självkänsla permanent.

Ibland får man välja det minst dåliga alternativet.. tyvärr.

Har du alltid haft problem med att kontrollera ditt humör eller är det nytillkommet?

Gör du något för att långsiktigt stabilisera ditt humör? Har du funderat på att vända dig till psykiatrin för hjälp? Tränar du nåt? Testat meditation?

Om man har problem med humöret gäller det att sänka stressnivån i ens liv. Ju lägre stressnivå man ligger på desto längre är steget till att explodera.

Tack för svar! Jag har alltid haft ett humör sen barnben. Men när jag arbetar med mina särskoleelever är det inga problem, tvärtom har jag då stort lugn o tålamod. Till saken hör är att jag fick förlossningsdepressioner, vi byggde på hus, tog körkort, fick mycket tvångstankar och ångest. Jag fick lite hjälp från psykiatrin o gick i privat terapi under ett år. Men nu när jag ändå mår hundra ggr bättre tror jag att jag har kroniska spår efter en mycket svår period, jag jättedåligt minne och tålamod. Jag tog mig igenom det svåra mycket på egen hand, är utåt väldigt kompetent och "duktig". Kanske skulle som du säger börja med samtal igen.
Anonym (Hur?) Trådstartaren

Äldre 21 Dec 17:06

#22

Citera Återställ Anmäl

Jag exploderar inte så ofta men jag blir som sagt väldigt fort trött i hjärnan och känner mig kvävd och utsliten.
Anonym (Hur?) Trådstartaren

Äldre 21 Dec 17:56

#24

Citera Återställ Anmäl

Anonym (kalabalik) skrev 2014-12-21 17:49:28 följande:
Jag känner igen mig fullständigt. Men jag har ADHD. Har du ärftlighet för det? Man kan få utredning för det i vuxen ålder.

Diagnoskriterierna för ADHD är baserade på pojkar. Stämmer oftast inte alls in på hur det är för flickor och vuxna. Så om du kollar upp ADHD och inte känner igen dig är det inte konstigt.

Det är ju det att jag misstänker det. Min mamma har ju en svagbegåvning o möjligtvis nåt mer. Jag var överaktiv som barn, fick sömnmedicin. Var laktosintolerant och ljuskänslig. Detta är några saker. Jag vet inte, men det är en möjlig förklaring. Jag är ju väldigt splittrad, gör många saker samtidigt och byter ofta aktivitet. Vet inte om det bara beror på stress.

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Hur är det för er med barn mellan 3-8 år?

Hur är det för er med barn mellan 3-8 år?

INNEHÅLL