• Anonym (Besviken!)

    Pappan prioriterar ALDRIG barnet!

    Jag och exet har ett barn tillsammans. Barnet är fyra år.
    Exet har träffat en ny som bor cirka 70 mil bort. So far, so good. MEN... Problemet är att exet, pappan till barnet, numera ALDRIG prioriterar barnet framför sig själv och sin flickvän.

    Ett exempel är att han ställde in sin helg med barnet, för att åka till tjejen.
    Nästa helg han ska träffa barnet så har han blivit ivägskickad på jobb. Han blir borta på jobb i tre veckor.
    Nu har det alltså gått fem veckor utan att han träffat barnet.
    Helgen som kommer efter att han kommer hem från jobb så är det egentligen "min" helg, men jag säger till pappan att det är okej för mig om han vill ta barnet den helgen, iom att det var så länge sedan de sågs. Han säger då att han måste vila upp sig i några dagar efter jobbet.
    Nästa helg som kommer är hans helg enligt "schemat". Den helgen väljer han att spendera 70 mil bort, med sin nya tjej.
    Nu har det gått sju veckor sedan de sågs (barnet är van vid att de går max två veckor). Jag frågade om han kunde komma någon dag mitt i veckan bara, eftersom att det gått så lång tid, men nej då hade han annat att pyssla med.
    Det hela slutade med att sonen ÄNTLIGEN fick träffa sin pappa - efter totalt ELVA veckor!

    NU till ett nuvarande problem.
    Vi ska ha möte på förskolan ang. några händelser där barnet blivit utsatt för mobbing och "lättare" våld (blivit knuffad, dragen i, sutten på, skriken på rakt i örat, blivit av med kläder som gömts, fått sina teckningar sönderrivna, osv).
    Jag berättade för pappan om att vi fått tid för möte och när det var och så. Jag frågar om han kan komma och ta del av mötet. Han säger då att han KANSKE kan, det beror på vad han gör (han har alltså ännu inte planerat någon för den specifika dagen).
    Jag sa då att om han blir ivägskickad på jobb så förstår jag att han inte kan komma, och sa att "om du INTE är på jobb så kan vi väl planera för att vi båda går på mötet?". Han säger då att han inte kan bestämma något.
    Vi diskuterade fram och tillbaka (orkar inte skriva allt i detalj) men till slut säger jag "jaja, men det vore ju bra att veta om jag kan planera in dig i mötet eller ej, och isf informera om att vi båda kommer att delta på mötet", han säger då "planera för att jag INTE kommer, så får vi se".
    Jag säger då att det kanske är bättre att planera in en annan tid istället, men han säger då att han aldrig kan veta vad han har för planer så långt fram i tiden (detta handlar om ett möte som är tänkt att äga rum i början av nästa år).

    VAD ska jag göra!?
    Jag blir sårad å mitt barns vägnar, att pappan totalt skiter i barnet.
    Samtidigt så vore det grymt skönt att ha med pappan på mötet, så att jag slipper sitta där ensam med all personal som ska vara med.
    Jag är dessutom en sån som lätt går med på vad folk kommer med förslag. Är det dessutom tre personer som säger samma sak, så slutar det alltid med att jag bara "går med" på allt.
    Pappan är av en annan natur, han kräver mer och ger sig inte förns saker och ting blir som han vill.
    Han vore alltså väldigt bra att ha med på mötet.

    Vill väl egentligen bara skriva av mig. Kanske få lite synpunkter.

  • Svar på tråden Pappan prioriterar ALDRIG barnet!
  • SupersurasunkSara

    Ok, jag trodde inte fullmakt gick att skriva, det var vad vi fick veta iaf, därför behöll vi gemensam vårdnad ändå, men det var aldrig någon som ifrågasatte mig vid beslut.

  • Anonym (Besviken!)
    SupersurasunkSara skrev 2014-12-19 17:54:09 följande:

    Ok, jag trodde inte fullmakt gick att skriva, det var vad vi fick veta iaf, därför behöll vi gemensam vårdnad ändå, men det var aldrig någon som ifrågasatte mig vid beslut.


    Jag vill minnas att det kallades fullmakt. Den skrevs i samband med att vi skrev på faderskapspappren. Detta skedde ett tag efter att barnet var fött, någon gång under 2011.

    Det finns dock vissa skillnader mellan fullmakt och vårdnad - bl a vad gäller pass, samt även att jag, om jag vill, kan säga till vårdpersonal på ett sjukhus att inga uppgifter om att vi är inskrivna, får lämnas till någon. Jag tror även att jag har rätt att censurera saker hos BVC och liknande. Men jag är inte så insatt då jag aldrig haft planer på varken eller. Hade det inte varit för att pappan nämnde det där med vårdnad vs. fullmakt, så hade jag skrivit under papprena gällande vårdnad. För vi fick de i samband med faderskapspapprena, minns jag.
  • SupersurasunkSara
    Anonym (Besviken!) skrev 2014-12-19 18:11:45 följande:
    Jag vill minnas att det kallades fullmakt. Den skrevs i samband med att vi skrev på faderskapspappren. Detta skedde ett tag efter att barnet var fött, någon gång under 2011.

    Det finns dock vissa skillnader mellan fullmakt och vårdnad - bl a vad gäller pass, samt även att jag, om jag vill, kan säga till vårdpersonal på ett sjukhus att inga uppgifter om att vi är inskrivna, får lämnas till någon. Jag tror även att jag har rätt att censurera saker hos BVC och liknande. Men jag är inte så insatt då jag aldrig haft planer på varken eller. Hade det inte varit för att pappan nämnde det där med vårdnad vs. fullmakt, så hade jag skrivit under papprena gällande vårdnad. För vi fick de i samband med faderskapspapprena, minns jag.
    Ah ok.
  • SupersurasunkSara
    Anonym (Besviken!) skrev 2014-12-19 20:55:38 följande:

    Fann detta: www.socfamratt.se/fragor-svar-umgange/1856-har-jag-inga-raettigheter

    Sista stycket; vad menas med "umgängesstöd"?


    Att umgängesföräldern träffar barnet med en annan person närvarande som hjälper dem att få ett bra umgänge. 

    Inte aktuellt i ert fall troligen då umgänget fungerar bra när det väl sker? Det handlar mer om att stödja en osäker förälder eller en förälder som mår psykiskt dåligt så att umgänge kan ske på ett bra sätt för barnet.

  • Anonym (Besviken!)
    SupersurasunkSara skrev 2014-12-19 21:41:10 följande:

    Att umgängesföräldern träffar barnet med en annan person närvarande som hjälper dem att få ett bra umgänge. 

    Inte aktuellt i ert fall troligen då umgänget fungerar bra när det väl sker? Det handlar mer om att stödja en osäker förälder eller en förälder som mår psykiskt dåligt så att umgänge kan ske på ett bra sätt för barnet.


    Det var det jag gissade, men jag tycker inte att det stämmer så bra ihop med texten:

    "Av din beskrivning framgår att pappan brister när det gäller barnets umgänge med honom. Han kommer och går och varken tider eller överlämningar fungerar bra. Inte heller har samtalen på familjerätten kommit igång eftersom han uteblir och inte är kontaktbar.

    Om det är på det viset kan man ifrågasätta om det tillfälliga beslutet i domstolen är till barnets bästa. ---> Ingen förälder har alltså rätt att åsidosätt barnets behov och rättigheter. Följden kan bli att domstolen, när målet senare slutgiltigt ska avgöras, finner att det är bäst för barnet att du anförtros ensam vårdnad och att barnets umgänge med pappan sker med någon form av begränsning, till exempel med umgängesstöd." <---
  • SupersurasunkSara

    Pappan i texten verkar inte fungera så bra med sitt barn men jag antar att du tänker på det att ingen förälder har rätt att strunta i sitt barns väl och ve?

    Rätt och rätt, det finns ingen lag som tvingar föräldrar att vara med sina barn, tack ock lov måste jag faktiskt säga för det kan aldrig bli bra för barnet. Däremot kan man, om oviljan att vara med barnet beror på att uf inte känner sig trygg i sitt föräldraskap.

    Oviljan i ditt barns fall handlar ju om att pappan hellre gör saker för sig själv. Och vad man än tycker om det moraliskt sett så kan ingen tvinga honom att prioritera annorlunda.

    Om vi säger att du och pappan hade haft gemensam vårdnad och pappan inte bryr sig om sitt barn så kan han minsta vårdnaden, det är allt. Om du istället struntar i ditt barn, eller inte skyddar ditt barn så kan du mista både vårdnaden och boendet, antingen till pappan eller så får barnet bo i fosterfamilj om inte heller pappan är lämplig.

    Pappan i fallet som beskrivs har ju velat ha gemensam vårdnad och umgängesavtal, varför vet jag inte, men troligen för att  jävlas med mamman eftersom han sen struntat i barnet och hans 'straff' kan då bli att han fråntas vårdnaden och att umgänget istället kommer att ske med umgängesstöd istället för att han får träffa barnet själv. Men i ditt fall så är det ju annorlunda.

  • Anonym (Besviken!)
    SupersurasunkSara skrev 2014-12-19 22:34:11 följande:

    Pappan i texten verkar inte fungera så bra med sitt barn men jag antar att du tänker på det att ingen förälder har rätt att strunta i sitt barns väl och ve?

    Rätt och rätt, det finns ingen lag som tvingar föräldrar att vara med sina barn, tack ock lov måste jag faktiskt säga för det kan aldrig bli bra för barnet. Däremot kan man, om oviljan att vara med barnet beror på att uf inte känner sig trygg i sitt föräldraskap.

    Oviljan i ditt barns fall handlar ju om att pappan hellre gör saker för sig själv. Och vad man än tycker om det moraliskt sett så kan ingen tvinga honom att prioritera annorlunda.

    Om vi säger att du och pappan hade haft gemensam vårdnad och pappan inte bryr sig om sitt barn så kan han minsta vårdnaden, det är allt. Om du istället struntar i ditt barn, eller inte skyddar ditt barn så kan du mista både vårdnaden och boendet, antingen till pappan eller så får barnet bo i fosterfamilj om inte heller pappan är lämplig.

    Pappan i fallet som beskrivs har ju velat ha gemensam vårdnad och umgängesavtal, varför vet jag inte, men troligen för att  jävlas med mamman eftersom han sen struntat i barnet och hans 'straff' kan då bli att han fråntas vårdnaden och att umgänget istället kommer att ske med umgängesstöd istället för att han får träffa barnet själv. Men i ditt fall så är det ju annorlunda.


    Så med andra ord ska jag bara vara tacksam de få gånger om året som pappan anser sig ha tid för barnet? Typ stå i givakt så snart pappan vill träffa barnet, och om inte så begår jag umgängessabotage?

    Undrar verkligen vad fan som skulle hända om jag gick och dog.
  • SupersurasunkSara
    Anonym (Besviken!) skrev 2014-12-19 22:48:40 följande:
    Så med andra ord ska jag bara vara tacksam de få gånger om året som pappan anser sig ha tid för barnet? Typ stå i givakt så snart pappan vill träffa barnet, och om inte så begår jag umgängessabotage?

    Undrar verkligen vad fan som skulle hända om jag gick och dog.
    Ja tyvärr är det så det blir när en förälder inte vill.
    Däremot måste du inte stå i givakt på så vis att han kan komma när som och kräva umgänge, dels måste umgänget ske på barnets villkor, har han inte träffat pappan på länge kanske han behöver ha dig med eller bara ha dagumgänge till en början och dels så kan ju ni ha planer om pappan inte meddelar i god tid.

    Men i övrigt så ja, du kan bara hoppas att pappan kommer att vilja ha mer umgänge.

  • Anonym (Besviken!)
    SupersurasunkSara skrev 2014-12-19 22:57:07 följande:

    Ja tyvärr är det så det blir när en förälder inte vill.

    Däremot måste du inte stå i givakt på så vis att han kan komma när som och kräva umgänge, dels måste umgänget ske på barnets villkor, har han inte träffat pappan på länge kanske han behöver ha dig med eller bara ha dagumgänge till en början och dels så kan ju ni ha planer om pappan inte meddelar i god tid.

    Men i övrigt så ja, du kan bara hoppas att pappan kommer att vilja ha mer umgänge.


    Detta måste ju ses över. Det är ju helt absurt!

    Nästan så att jag känner för att göra mig oanträffbar efter nästa umgänge, bara för att få pappan att fatta galoppen.

    Fast jag har (dessvärre?) inte hjärta nog att göra så. Dessutom saknar jag barnet med ens som barnet lämnar mitt hem.

    Jag kan inte förstå hur pappan kan vara så iskall mot barnet!? Och sedan komma och påstå att han älskar sitt barn - yeah, right!
Svar på tråden Pappan prioriterar ALDRIG barnet!