MrsB: du tar upp flera viktiga aspekter på problemet, tryggheten i att få veta om komplikationer som t.ex. kramper och uppgivenheten hos individen om man tar reda på prognosen. Ibland finns det ett större informationsbehov hos de anhöriga än hos patienten, och om man har patientens medgivande så går det bra att bara de anhöriga träffar läkaren för att samtala. Har själv erfarenhet av en nära anhörig som inte var intresserad av att fokusera på det sjuka och prata prognos, utan han levde och njöt av varje dag så gott det gick. Vi anhöriga var däremot informerade om att det var kort tid kvar, vilket var viktigt för oss att veta, då man vill ta vara på tiden. Vi fick också reda på hur förloppet de sista månaderna troligtvis skulle se ut. Men vi pratade inte med honom om det, det var hans sak att inbjuda till sådana diskussioner, och han ville inte prata om det.